dagbok

Det kom några snöflingor i oktober men inget som stannade. Igår vaknade jag i alla fall till ett snötäckt landskap, men då är vi redan inne i november. Det har varit mörkt här ute hos mig, och mörkare blir det.
Men vi har haft ljuvliga dagar i oktober – mycket sol och vacker himmel.
Vi tar en bild på varuingången när den nu är färdig.
Så var det dags för ett annat samtalsämne mellan mig och mina kunder när vi börjar kliva in i vintertider och det är att mata småfåglarna.

– De små liven måste få mat.
– Har ni sett domherren?
– Har du solrosfrön?
– Vad kostar en säck?
– Har du talgbollar?
Jag har redan sålt en pall med solrosfrön och är inne på min andra och då har vintern liksom inte riktigt börjat än. Var ska detta sluta?

I affären åker jag på inspektioner lite då och då. De kommer från Apoteket, Svenska Spel, Axfood, Posten, Folkspel och andra nyfikna förstås. Alla har de regler som ska efterföljas, och för dem är ju alltid deras ärende det absolut viktigaste – som att jag kollar leg på folk som köper lotter som jag upplever som under 25. Gränsen är 18 men dessvärre är det inte det man ska kolla. Posten (PostNord nu mer) har sina regler med returnering av paket i tid, skyltning och mer därtill. Apoteket är inte sämre, men när det gäller att bära Handlar’n-konceptet så ser jag ändå det som det viktigaste, och den inspektionen kom för någon vecka sen.
Riktigt bra betyg blev det om jag får säga det själv, och nu när jag även har lyse på takskylten ska väl ingen kunna klaga.
Det har gjorts en massa andra förändringar också som egentligen ingen ser men som innebär en investering samtidigt som det är en besparing i längden – gamla glödlampor på över 100 W styck runt hela byggnaden har bytts ut mot LED-lampor.

Förutom det har jag nu i dagarna fått en bränslepump intill Lanthandel-skylten som finns på väg till Muonio, från Muonio, på väg till Karesuando, på väg från Karesuando. Den ynka lilla förändring som jag köpte från Trafikverket kostade några kronor från 20 000.
Jag har tidigare försökt att köpa “bränslepump” från Trafikverket men inte fått tillstånd pga att jag inte har bränsle dygnet runt, men inom kort blir det verklighet.
Min strävan är att min lilla mack så småningom kommer med på GPS så det moderna samhället kan ta del av var jag finns. Egna skyltar fungerar ju enbart för dem som passerar. Det är inte Trafikverket som genomför det, men jag förmodar (utan att egentligen veta) att man använder sig av Trafikverkets kartor med utmärkta skyltar för att placera dessa på GPS.
Fortfarande finns det inget alternativ som jag kan få köpa från Trafikverket förutom “Lanthandel” som är helt oduglig för exempelvis turister från andra länder, men det är Sveriges regler i ett nötskal. Någon typ av egen skylt måste det bli som visar att det finns en affär åt det hållet.

En by i dessa trakter med 65 hushåll och en Byaväg är inte heller fy skam.
Det är inte heller fy skam att Kia och jag kan skippa kärran på väg till jobbet. Hon verkar för närvarande vara återställd från det som hindrade henne från att gå långt, och hon skuttar på precis som vanligt igen.
Jag avslutar idag med morgonsolen när den är som snyggast.

Skördetiden kom något senare i år än förra året, men med tanke på att sommaren lät vänta på sig till augusti så är det kanske inte så konstigt.
I alla fall blev det några ynka chilis och några tomater.
Nu är det nästan på sin plats att säga att man får vara glad för det lilla, men bara nästan.
Tomaterna fungerade ypperligt till min frukostmacka i morse. Det gäller att njuta extra mycket.
I skog och mark kan man så här års få se ett och annat villebråd, men den här vet jag inte om den står sig året runt eventuellt och ätbar vete tusan…
I alla fall finns det hus som står sig här i ödemarken. Vissa har stått längre än andra.
Utsikten vid denna är det inget fel på – Finland och Sverige möts. De hade det säkert riktigt kosligt i den en gång i tiden. Tiden har sin gilla gång, och Kia med den. Hon är inte lika pigg i benen som hon brukar så nu kör jag henne på en kärra halva vägen till jobbet – halva får hon gå. Vi får hoppas att det bara är någon typ av inflammation som behöver läka.
Hon har i alla fall inget att klaga på, och det förstår väl jag. Värre är det med matte som får slita en hel del, men inget ont som inte har något gott med sig.
Imorgon ska även katten Tilda få sig en utflykt på kärran då jag tänkte släpa med mig båda till jobbet. Vad gör man inte för de sina.

Kia har haft det förträffligt på dagarna denna sommar, och hon har avancerat ett snäpp kan man säga. Det har varit soffläge mest hela dagarna.
Matte har bra uppsikt över Kia i affären tvärs över vägen, och mycket riktigt… Nog sitter hon gärna där i soffan och spanar.
Sen är hon bra bortskämd med att inta passagerarsätet när hon åker bil. Ju mer utrymme du ger dem desto mer ska de ha tydligen.
Här blir det en och annan ståtlig soluppgång än så länge även om den börjar vackla nu för att om drygt en månad försvinna helt från horisonten en tid.
Men månskenet kommer att bestå och det är fagert det med.
Det är inte illa att känna en gnutta uppskattning den här tiden, och den här räcker långt.
Hon är lika fenomenal min medarbetare Katja som hon är finurlig på att sprudla av idéer likt den ovan.
Sen finns det andra idérika människor som kommit på att man kan klä in sopkvasten så den klär huset. Det finns liksom ingen hejd…
Jag får då hejda mig för att inte berusas av ännu en bedårande soluppgång.
Jaktsäsongen börjar gå mot sitt slut även om det finns några tappra kvar som återkommer till helgerna. Jag har inte känt mig hotad så här långt i alla fall… behöver kanske inte oroa mig dess mer.
…Fast döm om min förvåning när jag dyker upp i helgens bilaga av Duo än en gång utan att jag förvarnats det minsta – inte någon annan heller.
Bilden känns något antik då håret har åkt av för länge sen, så här kommer en uppdatering på det.
Jag kan förstå om håret ter sig något vildvuxet, men det är tyvärr det som sker när man flyttar till urskogen. Någon annan förändring än just det har jag inte känt av.

Vi har goa samtalsämnen jag och mina kunder, så länge vi inte pratar dödliga såna, fast det förekommer då folk faller bort ideligen. Ännu vanligare i mina trakter förmodar jag då flertalet är av den äldre generationen. Ingen undkommer döden vad jag vet.
Snart blir jag väl rund och go på köpet av allt jag ska lagra. Känns som att det jag inte vet är förmodligen inte värt att veta.

Den här sommaren har vi betat av bärplockningen… som vanligt, pratat om upptagning av potatisen som vanligt. (Dock sämre skörd detta år och betydligt fler uppätna potatisar redan i jorden. Själv gjorde jag ett ganska vagt försök till att odla lite sallad, rädisor, persilja och sånt smått, men de blev ännu mindre än vad de borde då mössen hittade dem betydligt fortare än jag. Några slapp gå hungriga i alla fall.)
Ska ändå tillägga att Tilda (katten) gjorde många tappra försök till att eliminera dem då hon kom in med några stycken ihjälbitna i somras.
Nu är det jaktsäsong, så vi jiddrar på om det. Märkligt är det ändå att jag säljer aldrig så mycket charkvaror som just under jaktsäsongen, och jag som trodde att det var det de var ute i skogen för att hämta liksom.

De senaste dagarna har regnet fullkomligt vräkt ned, och det blir ett stopp i dessa jakttider, fast det lägger på ytterligare ett samtalsämne – det ena ger det andra.
Det finns många hinder när det gäller jakt. Om det inte är för varmt, så är det för regnigt, för få djur, fel djur eller fel läge för att skjuta.

Sen skulle man ju kunna tro att när jägarna väl fått den där älgen så får man höra värsta historien om när de sköt den, om hängande älgar och allt sånt, men ser ni det får man inte! Den dagen jägaren inte gärna vill prata och är lite hemlighetsfull så där – då vet man att de haft en bra dag, fast mindre lyckosam för älgen förstås.
Det närmsta man kan komma att bli uppvaktad här i norr är väl typ en inbjudan till att betrakta bytet och iaktta slakten, eller vid rengärde. Sen må det finnas hur många ungkarlar som helst i området, men de verkar vara stöpta i samma form på nåt märkligt sätt. Det där kommer jag aldrig förstå, men för mig finns det så många andra saker att glädjas åt, så jag stannar nog här ändå.
(Kolla in den lilla bakom foten)
Byn är som ett gammalt bondesamhälle där i princip var och varannan gård fortfarande puttrar omkring i sina traktorer för att “skörda”… skulle man kunna tro, men det finns tydligen annat man gör med den nu för tiden.

Ingen har några boskapsdjur förutom en holländsk kvinna som nu flyttat till byn med sina får och höns bland annat. (Jippii till att det finns en till kvinna i byn!)

Under jaktsäsongen så tror jag till och med att man använder traktorn för att frakta älgen, fast ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. De klipper sina gräs, kör omkring med den överallt alltid på väg någonstans, kör ved och plogar snö på vintern och så kommer de till mig och tankar den förstås, men höjden var väl när en kund hade bilen trasig och tog gräsklipparen till affären… vid tre tillfällen.
Samtalsämnet ved är ju också på tapeten så här års. Veden måste fixas till vintern (Helt allvarligt, som om hushållen inte hade elektricitet här??).

– Vad har du pysslat med idag då?
– Måste få undan veden innan vintern, så jag har hållit på med det.

Antar att veden står i vägen för plogbilen på vintern eller nåt – vad vet jag.

Mamma och pappa har påbörjat ett nytt projekt. De vill också ha ett uterum som jag har, och det kan man ju förstå.
Dessvärre hjälpte det inte att ha uterum i år då mina tomat- och chiliplantor blev bedrövliga. Har aldrig lyckats misslyckas med tomater, men i år kom inte sommaren förrän i augusti, och då var det lite för sent. Var ju tvungen att plocka ut plantorna för att få dem pollinerade, så det gick som det gick. Några futtiga tomater, några futtiga chilis.

Deras projekt började med grunden… alltid där man börjar som sagt var.
Sen ska det väl till nån slags stomme, och den här är av det här slaget:
Glasrutorna ska sen fraktas från Järfälla nånstans, och det är ju inte direkt nästgårds.
Mina är också därifrån, och de kunde inte garantera att frakten var säker för glaset, så mamma och pappa flög helt sonika ned, köpte en liten lastbil och bilade upp glasrutorna själva. Hur det blir i det här projektet vet vi inte förrän det är dags.
Värt att komma ihåg är att det inte är långt till vår by, men det är förbaskat långt till alla andra ställen.

Får väl erkänna att jag själv inte har deltagit det minsta i det där bygget… än. Kia och jag lufsar på i skogen mest om vi inte befinner oss i affären eller i mitt uterum på min lediga tid. (Sitter i detta nu med datorn i uterummet och iakttar byn “from a distance”. Hur sjutton säger man det på svenska?) Den här veckan har jag blivit inspirerad av det engelska språket igen då jag har haft besök från England av en marinsoldat som var på resa på väg till Finland. Vi träffades som hastigast på Sri Lanka för si så där en 5 år sedan. Han hade berättelser från sitt liv vill jag lova – nästan lika spännande som från mitt liv här i Muodoslompolo.
Hösten lyser med sin närvaro, och björnen med sin frånvaro. Tacksam för det, men det var inte så länge sen de såg björnen knappt 2 km från mitt hem. Lite spänning i tillvaron ska man ha.

…och spänning har man ju trots allt, eller är det spänningar? Kanske inte riktigt samma, men kånkandet av mjölktråg, mjöltråg, läsktråg och annat är ingen lek rent ut sagt. Jag antar att jag skapar en och annan muskel i mitt arbete… i alla fall ett gäng mer än när jag var i IT-branschen och klinkade på tangenterna. Om man ser på kontrasten här så är den väldigt påtaglig – inte bara på det fysiska utan även hur man når andra människor långt bort betydligt lättare inom IT. Där finns ju liksom inga begränsningar, medans det i Lanthandelsbranschen bara handlar om att nå dem som är nära. Nu är ju jag ganska lyckligt lottad då jag faktiskt har kunder från ett annat land varje dag, men det är ju bara för att vi är så nära. I det stora hela handlar det om vilka man kan påverka med sin affärsidé, och för att jag ska kunna få en lukrativ marknad så måste jag lyckas få folk att flytta hit… I IT-branschen behöver man bara lyckas med att få dem övertygade om att du är “bäst”.

Det blev visst lite arbetstaktiksnack där, men då vet ni mina tankebanor och att jag är väl medveten om att jag måste lyckas få de människor som finns här att hitta något i min affär = lite av mycket.
Problemet uppstår i att mina leverantörer vill sälja mig mycket av allt.
Det fattar ni väl att det inte går ihop.
Igår registrerade jag min 87:e leverantör så jag känner inte att jag vill utöka det just nu.

På lördag kommer Ragnar. Han ska bjuda på nygräddade våfflor, och det känns otroligt lyxigt. Vi lär prata om händelser i affären vilket är en del av mitt liv, sen får vi se vad Ragnar har att förtälja. Vi håller oss säkert sysselsatta på lördag eftermiddag.

Vi hade en diskussion angående det märkliga i att de flesta ägare till lanthandel eller liknande affär som min är män trots att det faktiskt fortfarande väldigt ofta är kvinnor som gör inköp eller gillar att shoppa.
…Fast inte i min affär.
Det har väl nämnts några gånger av folk i affären, men själv har jag inte riktigt reflekterat över det.
Nu fick jag det bekräftat ännu en gång efter Ragnars besök här om veckan:
– Det är verkligen bara män i din affär.
Kia har då inte märkt att matte har klagat i alla fall.

Jag driver alltså en mataffär, men försöker att ha lite av varje i liten skala, och det som fascinerar mig är hur ofta jag får höra av kunder att jag har en sån fin affär.
Själv var jag en frekvent kund på ICA Maxi eftersom jag tyckte att affären var helt suverän, men det tror jag dessvärre inte jag nämnde till dem en enda gång.

Den som tror att driva Lanthandel är “bonnigt” och en primitiv företeelse tror helt fel. Det må ligga lantligt till, men verksamheten är lite av mycket, och det gäller att hålla i alla trådar vilket resulterar i en och annan miss. Det är inte lätt att hålla koll på den djungel av leverantörer – bara för att nämna något – som min rörelse har resulterat i pga att jag verkligen försöker att tillfredsställa så många kunder som möjligt.
Önskemålen kan vara allt från 2-taktsolja till spikmatta och ibland kan det vara svårt att sätta sin gräns.

Veckorna innan fick jag min nya pantmaskin installerad, och vi vet ju att alla nya maskiner oftast bäddar för problem innan man har koll på hur den fungerar. Fortfarande blir jag alldeles matt när jag tänker på denna förmiddag då ALLA i byn fick för sig att panta just idag och det uppstod kö till pantmaskinen och den strejkar om vartannat.

Det är inte många som slår mig på fingrarna om några år när jag har full koll på affärsverksamheten, kunder, önskemål, maskiner och allt vad detta innebär. Får passa på att ge en eloge till ALLA affärsägare som rullar det hela med små medel och liten personalstyrka – utan den erfarenheten kan ingen ha en aning vad en sån utmaning innebär… tur är nog det för annars hade vi nog inte hamnat i den sitsen.
Trots dagliga problem i massor, 10 timmars arbetsdag och sexdagarsvecka hela året så är det så stimulerande att jag ångrar det inte för en sekund. Trist bara att de där 10 timmarna om dagen inte räcker till hälften av vad jag vill åstadkomma. Idéerna sprutar! Det är helt galet faktiskt.

Jag har börjat i en gammal lokal och med gammal utrustning men successivt bytt ut det som jag har ansett som viktigast, och till slut kom jag till de så kallade “skeppen” i butiken där varorna placeras samt kassadisken.

Tur i oturen så hade en butik 15 mil söderut stängt igen och sålde ut sin inredning till en billig penning. Nu ska ni inte inbilla er att den var ny den heller, men nyare och bättre än min.

Sagt och gjort, efter tre vändor dit har jag äntligen fått byta ut min gamla kassadisk mot en bättre begagnad.

Här pratar vi fotocellstyrda transportband och andra fina finesser, vilket givetvis är en dröm.
Mina hyllsystem byts ut pö om pö när utrymme ges till annat än att serva kunder, göra beställningar, plocka upp varor, fylla på hyllorna, serva pantmaskin, svara i telefon, ta emot posten, returnera tidskrifter, dagstidningar, lotter, Apoteksvaror, servera kaffe, städa, fronta, gå igenom “bäst före-datum på samtliga varor i butiken” och inte att förglömma bokföringen, och felsökning i min datorutrustning lite då och då. I och med att jag ständigt hittills har genomfört diverse renoveringar så ingår slipning och målning på schemat när tillfälle ges. Mjölkkylens väggar har fått lite färg, och vänthallen väntar fortfarande på slipning innan målning.

Jag kan inte påstå att jag har lämnat IT-branschen riktigt eftersom min kassa består av en PC, datorn till Posten är en PC, sen har jag en dator bakom disken, samt den bärbara som jag gör bokföringen på = 4 datorer, 4 skärmar, två internetuppkopplingar, switch, router, 4 skrivare, tre UPS:er med mera, med mera. Strömavbrott är ingen hit om jag säger så.

Mitten på juni bjöds det på bröllop i Keräntöjärvi och festen pågick i ett halvt dygn.

Riktigt fin vigsel på en brygga och mat, fika samt band som spelade i en lada hemmavid.
Jag fick återse många släktingar jag inte sett på länge, och minglade med nya människor.

Trots intensiva timmar i affären och endast en ledig dag i veckan lyckades Katja och jag komma iväg till Kirunafestivalen en lördag eftermiddag sista helgen i juni. Dryga 20 mil dit brukar gå relativt fort, men just denna helg stötte vi ideligen på vägarbete och lotsningar om vartannat, och vägarna var väldigt dåliga vissa sträckor.

Kirunafestivalen bjöd på Carola, Ola Salo, Mando Diao och några till samt kyla vi aldrig glömmer, men trots det var det en festlig tillställning vi kände oss nöjda med.
Ett gruvsamhälle i all sin prakt upplevs rätt mäktigt när man ser utsikten.
Efter lite shopping på söndagen började vi vår resa tillbaka mot Muoniodalen tills bilen började skaka och vänster framhjul lossnar precis då jag styr in mot en parkeringsficka.
Sekunderna innan var mötande frekvent, men precis då hjulet rullar rakt över körbanan, över ett djupt dike och ut på en åker så kommer inte en själ… och tur att bilen bakom mig inte fick för sig att köra om då jag ganska hastigt fick bromsa in.

Tre bultar och däcket återfanns efter en stunds letande, och en vänlig själ hjälpte oss att montera det på plats så vi kunde åka vidare.

Sen tog resan hem givetvis betydligt längre då jag stannade ett par gånger för att kolla bultarna en extra gång, och en extra gång…

Jag vet idag att jag har åkt med tre bultar sen Midsommarafton, för nu vet jag vad det var för skramlande ljud jag hade då som helt plötsligt slutade – förmodligen då den första bulten lossnade. Sen gjorde den guppiga färd mot Kiruna en otrolig påfrestning på de tre bultar som då satt kvar…
Alltid lär man sig något nytt, och den där händelsen lär inte upprepas för mig i alla fall.

Inte en skråma på oss och inte en skråma på bilen tro det eller ej.

Så vad händer i byn och på hemmafronten?
Sommargästerna har kommit till byn och det ger givetvis lite mer jobb i affären. Utan hjälp av Katja hade det blivit oerhört tufft denna sommar då beställningarna ökar till det dubbla och arbetet med det.

Pappa har införskaffat sig en 4-hjuling, och det tror jag summerar alla typ av åkdon man kan behöva här.

Röjsåg har han ju redan… och rymddräkt.

Så kom sommaren på besök nån dag och det gäller att lägga sånt på minnet för idag har vi knappt 10 grader.

I övrigt är det samma melodi som gäller här på landsbygden. Är ingen hemma ställer man helt sonika kvasten för dörren.

… för maj löper mot sitt slut så det gäller att få ihop nåt vettigt här innan vi är inne i juni.
Usch, va fort det går, och sommaren har sin skräck med alla saker man ska hinna med. Tacka vet jag vintern.
Men en del plantor har i alla fall fått sätta sina frön i mitt uterum ganska tidigt, så de växer åtminstone åt rätt håll, dvs uppåt – småtomater och chiliplantor.

Kia gillar ju att spana bland växterna…

Och vattnet börjar redan nu att se inbjudande ut.

Denna lada har jag fotat många gånger och det är lika vackert oavsett säsong.
På andra sidan av sjön bor jag.

Hur nu det gick till men en Valborsmässoeld lyckades vi få till också.

Inte lika snygga bilder är det här, men det ska bli förhoppningsvis. Detta är då vänthallen som finns i anslutning till affären som jag tänkte pimpa upp lite grann.

Om jag skulle gissa så är nog ingenting gjort sen 80-talet nån gång.

Planen är väl nåt sånt här i framtiden.

Fortfarande efter 2½ år i Muoniodalen så händer det att jag vaknar till och inser – Jösses! Jag bor verkligen i Muodoslompolo. Det som förvånar mig är väl att omställningen inte blev så dramatisk som jag trodde… eller så har vi en otrolig förmåga att anpassa oss till en vardag snabbare än man kan ana.

Får väl erkänna att jag ser mig själv lite som r.m drake

Det kanske syns på mig… nånstans.

Folk i min omgivning har svårare att förstå, och förutom att jag har fått frågan om jag har en skruv lös, så återkommer frågan om jag har ångrat mig.
Huruvida det är fel på mig eller inte är svårt att säga. Min tillvaro kan jag i alla fall inte klaga på. Kanske är det alla andra som tappar skruvar ideligen.

Detta ljus är nu förbi för den här säsongen och solen har gjort sitt intågande, vilket inte heller är så tokigt.

Idag fick vi uppleva solförmörkelsen i en klarblå himmel.På tal om blå så står lilla blå och skoter blå startklara på Lanthandelns parkering. Snöandet har stillats sen jag skaffade traktorn… förstås, och så var det med det.
Hur det nu var med den här som tappade två hästskor på vägen vete tusan, men knäckebröd åt den gladeligen. Det finns kunder av alla de sorter.

På affären har jag även fått sällskap, och det är nog det bästa som hänt det här året – för att inte tala om att Katja även hade klädhängare med sig för våra arbetskläder som definitivt hänger bra där.Någon bitande kyla har vi inte haft på ett bra tag så Kia har fått lägga tossorna på hyllan.
Helst skulle hon nog själv också vilja ligga där.

Katten Tilda som nyss fyllt 16 år gör väl just bara det dagarna i ända, men njuter inte mindre av vårsolen för det.

En tur i skoterspåren på skidor en dag som denna går inte av för hackor. Det är så att Kia också njuter en smula av promenaden.

Skogen är inte så tokig så här års heller, men än är snödjupet rejält för att plumsa i den.

Fast barmark nu är på tok för tidigt, så jag får väl skotta igen det här om jag ska kunna fortsätta åka skidor från mig.

Affären i all sin prakt… om ni nu skulle ha missat den. Nu har ju även varuingången byggts in, men tyvärr hann det inte komma färg på väggen förrän vintern kom, så det får vänta till våren. Nåt ska man ha att göra då också förutom att jobba 6 dagar i veckan 10 timmar om dagen.

Det har hänt att temperaturen har varit nere på -38 fast hittills har det inte varat så länge, men när det är mer -5 och ständigt snöande så längtar man nästan till den bitande kylan ett tag. Det blir ett evigt skottande så det finns för- och nackdelar med allt.

Kia är ju inte av den härdigaste hundrasen och dessutom bekväm och inte speciellt varmblodig av sig, så hon vet när temperaturen har gått till -30, för då backar hon i dörren.

Det är nog här hon helst av allt vill ligga… om hon får välja.

Nu får hon ju inte det dessvärre, utan det är matte som bestämmer ibland, och då blir det ljuvliga vinterpromenader med tossor på vid behov. Hon brukar inte lida nämnvärt.

Jag är en aning begeistrad i det där ljuset strax innan solen börjar kika fram ovanför horisonten.
På väg hem från grannen 200 m bort. Det ser lite spöklikt ut, gör det inte?

Det kom några skidfantaster söderifrån under nyår, och vi hade inte fy skam väder faktiskt.

200 m innan mitt hus finns min enda bofasta granne. Hans hus kom med nu eftersom månen råkade befinna sig ovanför precis. Inte mitt fel menar jag.
En skidtur mitt i ingenstans…Visst ser det då ut som att även Bitta beundrar vyn?I alla fall så kom jag i tidningen igen. Det var runt nyår och då ville de ha svar på frågorna?
Vad har du för förhoppningar för 2015?
Vad har du för planer för 2015?
Vad minns du bäst av 2014?
Jaahapp… och vad svarar man på det? Allt för affären och gratis reklam tackar jag inte nej till.

Den 20 januari var det 1-årsjubileum för min affär, och det känns helt ofattbart att jag rullat det ett år redan.

Det här med solens återkomst är småhärligt, och så tycker nog även Kia.

Om ett par dagar vänder det och vi går mot ljusare tider, så den mörkaste perioden ter sig inte så lång trots allt. Den sista tiden man ser solen ger ofta ett vackert ljus med fina färger. Så även detta år.

Nu bär isarna och med tanke på all snö som vi har fått så är jag tacksam för alla skoterspår jag kan följa ute på sjön.

Såna här promenader diggar Kia.
Ljuset slutar inte att fascinera mig så här års…

I affären har det varit full rulle för att ladda med varor inför julen, och det har blivit ett par turer till Kiruna för att köpa julklappsartiklar och annat julpynt. Det mesta jobbet har ändå varit att planera inköp för julmaten och alla dessa speciella delikatesser som ska finnas på julbordet. För att inte tala om alla helgdagar som blir och ändringar i leveranser som krånglar till det ytterligare.
Varje lördag sen första advent har jag i alla fall bjudit på adventsfika i affären och det har varit uppskattat.

Den här perioden har vi ungefär ett par timmars dagsljus. Det blir som ett avmattat ljus mer i gråskala, men ändå vackert.

Skymningen är fin den med.
Idag blev skidpremiär ute på sjön och såna här dagar går inte av för hackor.

Mor och far har fått det riktigt julfint vid deras hus, men själv får jag erkänna att jag inte ens fått upp en julstjärna… Allt för affären just nu.
God Jul!