Skördetiden kom något senare i år än förra året, men med tanke på att sommaren lät vänta på sig till augusti så är det kanske inte så konstigt.
I alla fall blev det några ynka chilis och några tomater.
Nu är det nästan på sin plats att säga att man får vara glad för det lilla, men bara nästan.
Tomaterna fungerade ypperligt till min frukostmacka i morse. Det gäller att njuta extra mycket.
I skog och mark kan man så här års få se ett och annat villebråd, men den här vet jag inte om den står sig året runt eventuellt och ätbar vete tusan…
I alla fall finns det hus som står sig här i ödemarken. Vissa har stått längre än andra.
Utsikten vid denna är det inget fel på – Finland och Sverige möts. De hade det säkert riktigt kosligt i den en gång i tiden. Tiden har sin gilla gång, och Kia med den. Hon är inte lika pigg i benen som hon brukar så nu kör jag henne på en kärra halva vägen till jobbet – halva får hon gå. Vi får hoppas att det bara är någon typ av inflammation som behöver läka. 
Hon har i alla fall inget att klaga på, och det förstår väl jag. Värre är det med matte som får slita en hel del, men inget ont som inte har något gott med sig.
Imorgon ska även katten Tilda få sig en utflykt på kärran då jag tänkte släpa med mig båda till jobbet. Vad gör man inte för de sina.
Kia har haft det förträffligt på dagarna denna sommar, och hon har avancerat ett snäpp kan man säga. Det har varit soffläge mest hela dagarna.
Matte har bra uppsikt över Kia i affären tvärs över vägen, och mycket riktigt… Nog sitter hon gärna där i soffan och spanar.
Sen är hon bra bortskämd med att inta passagerarsätet när hon åker bil. Ju mer utrymme du ger dem desto mer ska de ha tydligen.
Här blir det en och annan ståtlig soluppgång än så länge även om den börjar vackla nu för att om drygt en månad försvinna helt från horisonten en tid.
Men månskenet kommer att bestå och det är fagert det med.
Det är inte illa att känna en gnutta uppskattning den här tiden, och den här räcker långt.
Hon är lika fenomenal min medarbetare Katja som hon är finurlig på att sprudla av idéer likt den ovan.
Sen finns det andra idérika människor som kommit på att man kan klä in sopkvasten så den klär huset. Det finns liksom ingen hejd…
Jag får då hejda mig för att inte berusas av ännu en bedårande soluppgång.
Jaktsäsongen börjar gå mot sitt slut även om det finns några tappra kvar som återkommer till helgerna. Jag har inte känt mig hotad så här långt i alla fall… behöver kanske inte oroa mig dess mer. 
…Fast döm om min förvåning när jag dyker upp i helgens bilaga av Duo än en gång utan att jag förvarnats det minsta – inte någon annan heller.
Bilden känns något antik då håret har åkt av för länge sen, så här kommer en uppdatering på det.
Jag kan förstå om håret ter sig något vildvuxet, men det är tyvärr det som sker när man flyttar till urskogen. Någon annan förändring än just det har jag inte känt av.
