dagbok

Det har varit kallt mellan varven, vilket har stärkt isarna. På köpet får vi en tjäle utan dess like. Snön verkar vänta på sig, och än är det knappt en halv dm snö. Skidorna står på hyllan men sparken har då gjort sitt intågande i byn i alla fall. Cykel och fyrhjuling har bytts ut mot sparken – ovärderlig för de äldre under vintertid. En och annan skoter har varit i farten, men det är lugnt även på den fronten.
Men det var fint även innan backen blev vit på min morgonpromenad. Solen ser vi än, och antal soltimmar i november har nog varit snudd på rekord.
Ljuset är vi som sagt bortskämda med under sommarhalvåret, men nu är jag tacksam för varje solglimt, och färgerna sätter ibland brand på hela byn som det ser ut.
I affären händer det grejer som vanligt. Pappa var i farten och fick upp den nya skylten på taket, och nu är det aktuell information som visas även om belysningen får vänta på sig lite. Det ska inte vara enkelt, och tyvärr måste plexiskivorna som reklamskylten sitter på bytas ut. Några tusenlappar styck kostar de, och frågan är om vi hinner få det fixat innan denna vinter.
På tal om tak så har jag mina tak att bekymra mig om, och främst är det carport-taket som behöver rensas från snö. Det jag har lärt mig är att göra det så fort snön kommer, för annars när det töar och fryser på så är det svårare att få ned snömassorna. Tar man ned snön från början så går det lite lättare. Ännu lättare är det med en sån där manick som man tar ned snö med – vad den nu kan heta.
Sen har jag fått jättefin konst till affären som är upphängd i caféhörnan. Det är Sirkka Riekkolas verk. Pryder riktigt fint. Här hittar ni mer om henne och hennes konstverk: http://www.sirkka-riekkola.se/
Kia har hängt upp sig på sin nya lekkamrat Roy som dyker upp som granne mellan varven. De är sådär riktigt gosiga med varann.
Nya ombyggnadsprojekt pågår i affären. Nu ska vi få till en bra varuingång med tak och värmeplatta så vagnarna går att dra vintertid, och tak så det inte blir ett evigt skottande i tid och otid, samt att vagnarna kan stå utomhus när det råder brist på utrymme inomhus.
Nästa projekt blir förmodligen en ny drivmedelsanläggning för den jag har är definitivt på upphällningen. Dieselpumpen fryser om vartannat, och bensinpumpen har också krånglat. En sådan investering kostar vill jag lova, och när jag ändå gör det är det lika bra att sätta in kontokortsbetalning, vilket innebär att jag kommer att sälja drivmedel dygnet runt, vilket i sin tur innebär att jag ÄNTLIGEN får tillstånd från Trafikverket att sätta upp drivmedelsskyltar vid stora vägen. Detta blir ett upplyft vill jag lova. Min lanthandel kommer på kartan.
Udda kunder på macken skulle kunna vara det här åket:
Renen har kommit med sin släde men den behöver inte tanka…
…och tomten har flyttat in… Inte så oväntat i dessa tider kanske.
Mera oväntat är hur min lanthandel har blivit ett litet varuhus med krimskrams och pynt inför den väntande säsongen. Allt jag kan tillägga är – det funkar!
PS. Pappa! Jag säljer läsglasögon också.

Som ni vet bor jag mitt i skogen, och så här års innan snön har fastnat är det ganska bra mörkt här ute, men så idag hände det jag har väntat på i två år – Jag fick min egen gatulampa. Den pryder gården så fint och lyser upp tillvaron ännu mer.
Mor och far har slitit med sin gårdsplan och fått till både carport och plattor. Riktigt snyggt!
Det var nog på håret att de fick till målningen också innan vintern är ett faktum, men nu är carport klar, förråd målat och även pelarna på deras hus.
Kia, hon har varit på köttfest hos grannen hon. Det räckte tydligen för hon lämnade älgbenet helt intakt mätt och belåten.
Hos grannen får man inte vilket vin som helst…
Andra märkliga organ låg på köksbordet i påsar. Vardagsmat i dessa trakter – i dubbel bemärkelse.
Själv föredrar jag dessa som jag fortfarande skördar från mitt uterum mellan varven.
Uterummet har sin tjusning även i mörkret. Växterna trivs än så länge, och jag med.
På väg till jobbet dyker ibland en lekkompis upp och Kia får röja runt lite, fast just med den här ynglingen har hon svårt att hänga med.
Runt den 25 september såg det ut så här på marken en morgon, men det försvann under dagen. Lite väl tidigt kanske. Nu kan snön få komma. Vi börjar få mörka kvällar.
Vi har haft många fina höstdagar, och Kia och jag kan fortfarande ta promenader i skogen eller på höjden nån kilometer från mitt hem. Där är det suverän utsikt över byn tvärs över sjön. Spåren här har hundspann gjort som åker här så gott som varje dag. Just denna gång mötte vi dem inte, men om vi gör så får Kia bråttom därifrån.
Ibland undrar jag över pappa om han har dödslängtan eller vad det är, men han stapplar upp på taket på affären som ingenting och halkar omkring där i sina gummistövlar.
Tacksam är jag för det, så länge han är försiktig, då jag försöker få hjälp med att byta ut den gamla skylten och montera dit nya lysrör. Viktigt att synas tydligt här på landet. Vete tusan om det hjälper i och för sig, men ryktet har då spridit sig om min affär, och det kommer folk flera mil bort för att handla. Det tackar jag min facebooksida för, och att folk även här är aktiva på det forumet.

Nästa projekt på affären blir att gjuta ny cementplatta till varuingången och få till någon typ av tak. Skottningen blir annars jobbig med ojämnt underlag som det är nu, samt att jag kan ha vagnarna ute under tak.

Ny kampanjvecka väntar. Tjena!

Äntligen fick jag pelarna klädda och idag fick jag dit lite färg. Huset känns mera färdigt nu.
Pelarna lyckades jag måla på denna lediga söndag, men förutom det har jag mest växlat mellan solstolarna för det har varit en helt otroligt fin dag.
Risslan förvarar mina blommor fint än. Till vintern ska den väl få göra annat.

Kia möter renen var och varannan dag på vår promenad så nu reagerar ingen av dem på varann längre. Ett tag sprang renen efter oss, och det skrämde slag på Kia kan jag säga. Fast här ser hon rätt modig ut när hon möter den på håll.
Sen när vi nu ser renen på nära håll så ser den inte så tokig ut, fast det är den.
Kia kan väl också se skrämmande ut, eller vad sägs om hennes snarlika vargskugga.

På tal om lustiga djur så står hästarna kvar sen i våras, och de betar på exakt samma ställe. Definitivt snälla och fogliga ena.

Kias vanligaste syssla om dagarna är nog att vakta affären på andra sidan gatan, och så har hon det inte allt för dåligt i alla fall.
Nu på sommaren har hon dessutom fått sällskap.

Så har vi hittat det finaste stället bara 4 km från hemmet hur mysigt som helst. Dit ska vi ta oss fler gånger om vi får låna.
Tilda trivs nog bäst på nya altanen… tillsammans med Kia.

I affären har det varit full rulle hela sommaren, och precis när man tycker att jag borde få mig ett break så kommer jakten, och då gäller det att fylla på hyllorna igen. Längtar efter tid att få göra allt färdigt, komma iordning och fixa med nya kassan.

Tänka sig att jag gav upp IT-branschen och flyttade till Tornedalen, tog över en Lanthandel, renoverade lokalen och bytte ut all utrustning. Och nu har jag skapat min egen lilla datorpark därinne – 4 datorer, 5 skärmar, 2 skrivare, router och switch och hela baletten… Kommer väl aldrig ifrån det där.

Måndag imorgon och ny kampanjvecka – måste rusa!

Det här är en vacker plats, och den har jag äran att få se varje morgon på väg till jobbet.
Och när smörbollarna (ser ut som smörblommor fast de är som bollar, vet faktiskt inte vad de heter) stod i blom runt Midsommar blev man inte ledsen direkt.
Projekten inom familjen har inte varit få och inte heller så små, och man kan säga att det rullar på. Början till mammas och pappas carport såg ut så här. Senare lär ni få se när den står färdig.
Här börjar väggarna ta form, och mina föräldrar sliter i värmen dag efter dag.
Det ger resultat förstås, och nu börjar det likna nåt.
Här emellan var jag en tur i storstan, så det var en överraskning även för mig.
Den här gången liknar mer nåt som Kia och jag vandrar igenom om dagarna men minst lika fin.
Vackert vid sjön var det när allt blommade samtidigt.
Lika vacker är kanske inte den här lastbilen men ack så välkommen när drivmedlet börjar ta slut i tankarna. Nu har dessvärre dieselpumpen gett upp, och jag har något att bita i på måndag.
Mina turer och oturer med affären har varit smått kritiska mest hela tiden med flera timmars strömavbrott, kassa som gått sönder, Postens dator som gick sönder, Svenska Spels terminal som slutade funka. Snart har jag totalrenoverat all utrustning också.
Förutom allt det, så har det varit en fruktansvärt varm sommar i flera veckor som har orsakat extremt höga temperaturer i affären (28-30 gr). Resultat – Chokladen har fått flytta in i kylarna, mjölkkylen larmar ständigt och jag kan inte tänka klart i värmen. Nån mening ska det väl vara med det förmodar jag.

Fast idag var det söndag och det är en vilodag, vilket innebär att njuta av min nya altan i fulla drag.
Nu är den ju så stor så den är lite svårt att fota hela från ett håll. Håller myggen på avstånd och det kunde inte bli bättre.
En yogastund i kvällssolen är det grymmaste kan jag lova.
Fast alltså hallå! Bor jag här?? Grymt vackert är det.
Tack vare Jimmy och Andreas kom grillplatsen också på sin plats förra helgen.
Som sagt, projekten rullar…
Och från det något modernare slaget hoppar vi till en liten idyll…någonstans i närheten.

Räven har raskat över isen… innan den kom över tomten. Den brukar ta en lov häröver om kvällarna. Viktigt för mig då är att katten håller sig inomhus.
På macken har livet sin gilla gång, och fordonen är oftare av det ovanligare slaget även om det just här är av det vanligare slaget. Säsongen är annan och skoterleksakerna är utbytta mot varianten på hjul.

Annars har vi väl inte börjat med någon äggtillverkning i affären även om det kanske ser så ut, men tvättade ägg är det i alla fall. Kartongerna hade gått sönder vid leverans, så lösvikt as good as any, right?
Och så har vi den unga praktikanten som mer verkar vara nyfiken på folket i butiken än att göra sina sysslor, men hon lär sig väl med tiden.
Glada och välklädda kunder tittar in då och då.
De har visst haft något konstprojekt på kullen i gamla Arbetsstugan mitt emot kyrkan, och där står nu två hästar av vide som med tiden kommer att växa och frodas. Viden syftar jag då på, men av det kan väl ingen ta vid sig.
Sen kom värmen på 25 grader på besök i två dagar, och promenaden min krävde en paus mitt i det vackra och varma.
Inte för att jag var sugen på att hoppa i men någon gjorde visst det.
Kia kräver ingen sandstrand för bad, och någon badkruka fanns inte i sikte.

I helgens bilaga av Duo fick jag en smärre chock när jag ser framsidan och inser att det där hästliknande utseendet känner jag igen.
Att jag sen vågade bläddra vidare är fortfarande en gåta…
…och hur jag fick handlingskraft till att öppna nästa sida vete katten, men där var i alla fall katten Tilda med, och Kia för den delen.
Bra skrivet – kan inte säga mycket om det, men stort som satan i gatan.
Kolla hur de har bemödat sig att skriva om min kisse.
Nuttigt eller hur? Artikeln i sig är det gamla vanliga – om min flytt och satsning på affären – som jag i sig inte tycker är något, men det är Norrbottens största helgbilaga, så Muodoslompolo är igenkänt för flera nu – bra för affärerna, bra för bygden.

Hänglav (renlav trodde jag var samma sak, men nu vet jag bättre) som det kan se ut när trädet är heltäckt av det. Och så den eviga frågan – Vilket kom först, renen eller renlaven?
Det blev middag den här dagen också, men när katten Plutten fick sin mat blev Kias hals väldigt lång, men aldrig att hon skulle våga gå fram förrän katten gick därifrån. Det är respekt det.
I och med det tror jag nu att alla är mätta och belåtna.
Vi drar oss tillbaka och inväntar ännu en kort arbetsvecka i affären.

Ett tidigt vårtecken vid viken är i alla fall svanarnas ankomst, och de landade så snart kallkällan hade en liten öppning. Märkligt nog är de faktiskt tre stycken, så det där med att de alltid håller sig till en partner vete tusan.
Strax efter att man kände vår i luften så kom det ett par dm snö en natt, men Kia verkade inte så himla ledsen för det, och inte jag heller. Värre var det väl med vägen till mig som plogbilen redan hade gett upp för säsongen. Bilen fick vila helt enkelt.
Finland ligger ju nära som ni vet, och tydligen har ordet spritt sig till Finland gällande min affär, så lite sent omsider så ringer de och vill skriva en artikel om mig i en gratistidning som verkligen är bra att synas i… för affären alltså.
Så hon kom och babblade finska. Jag babblade väl mest svenska, så vad som kommer av det har jag ingen aning om. Bilderna bör ju bli vad det är i alla fall.
Nåt ska väl jag roa mig med, så att fota reportrarnas bilar har blivit mer av en sport.

Efter det gick det väl en vecka så var det dags för nästa:
Då har ni sett mina resultat av det hela. Sen får vi väl se vad det kan bli av deras.

Men det där med att komma i tidningen här uppe verkar inte vara något större problem, och hur jag än har försökt så är det svårt att ligga lågt om jag uttrycker mig så.
Våren för ju med sig en del andra problem för såna som inte har någon anslutning till kommunalt vatten utan har grävt sin egen brunn. Jag är en av dem. Det har väl varit en del rumpor i vädret vid brunnen med andra ord. Allt för att inspektera att dräneringen funkar för allt smältvatten som måste ha sin bana nedför sluttningen så det inte kommer in i brunnen. Givetvis hade dräneringsröret under vägen frusit även detta år.
Vi håller oss sysselsatta som sagt.
Förutom allt detta vatten som ska torka upp så småningom så har jag sanden att tampas med förmodligen hela sommaren, för det är ju precis där Kia gillar att ligga.
Tids nog ska det bli trall runt hela huset, så det så!
Jag har väl börjat med att anlägga en trädgård… eller i alla fall lagt några trappsteg i slänten på ett ungefär där den ska bli mellan mina växter och stenparti. En ekologisk utopi om du så vill.
Jodå, den dök upp när snömassorna försvann och låg precis där jag hade lagt den förra året.
Ont om grannar har jag gott om, men jag hittade ett par goda turligt nog. De led med mig då jag inte hunnit att sätta några tomatplantor i år pga allt arbete med affären, så nu har jag åtminstone en tomatplanta i uterummet.
Fick en annan grann växt av faster som pryder sin plats.
Det här är i och för sig ingen växt, men den trivs rätt bra i uterummet den med även om den ser lite död ut.
För att inte tala om den här.
Vilda Tilda har hunnit passera 15 år så det gamla smeknamnet kan ni nästan glömma.

Förutom mitt hus och tomten så har jag ju affären att sköta om och den tomten, men här om dagen fick jag ett glatt besked när de frivilliga i vårt brandförsvar i byn hade en liten övning och passade på att spola hela parkeringen.
Annars flyter allt på som det ska och lagervarorna är för det mesta som de borde…
Den graverade stenen på lagret är förhoppningsvis ett minne blott inom kort. Annars vet jag inte om jag skulle prova på lite hällristning när tillfälle finns.

Vattenmassorna är enorma så här års, men det är vackert mitt i allt.
I dag har isen gett med sig på sjön…
En selfie på mig och Kia i uterummet kan vara på sin plats en dag som denna.

Det mesta har blivit bättre än jag hade kunnat föreställa mig med att flytta till Norrbotten förutom att jag ville jobba lite mindre, men ack så jag bedrog mig. Fast att jobba mer behöver inte vara ett sämre alternativ, bara ett som ger mindre utrymme för mer fritid.

Det gäller att inte vara folkskygg om man vill göra business i ödemarken, för vips har tidningar och tv hittat hit… hur nu det gick till.
Eftersom det här bara händer en gång i livet och är viktigt för affären så får jag föreviga publiciteten på mitt eget lilla sätt.

Det började ju med ICA-nyheter som ringde och skapade det här:
Efterföljaren var Haparandabladet som gjorde stora rubriker, eller vem det nu var som skapade dem.
Jag har då aldrig sagt att jag är Stockholmare, men de skriver utifrån sin egen tolkning.
I och för sig bor jag i Pajala enligt mångfalden här uppe trots att det är 11 mil dit, så det är väl som det är.

Bästa artikeln – Norrbottenskuriren som även kom på besök och tog rörliga bilder för tv som sen dök upp på lokaltv: http://www.24norrbotten.se/?clip=8418991
Tänka sig att jag har räddat något. Det känns stort. Men faktiskt verkar min lilla caféhörna funka. Det är så uppskattat.

Här blev jag helt tagen på sängen då han skrev sin krönika utifrån mina satsningar och jämförde dem med LKAB:s. Smått coolt om jag får säga det själv.
Tornedal.se ringde också och ville ha sig en intervju för sin webbsida. Djungeltrumman är kraftfull i dessa trakter.
Vem törs googla sitt namn efter det här pådraget?

Men… det absolut bästa är väl ändå Ragnar som bemödade sig att skicka ett Påskkort till lilla mig och önska mig lycka till. Något jag är helt säker på är att han vet vad han talar om… vem han nu är. Tack Ragnar!
Många intressanta kunder har kommit och gått i affären. Nog lyfte en och annan på ögonbrynen när en äldre man kom farande på släde med sin arbetshäst – den skenade iväg och välte både släden och honom. När hästen väl kommit till stallet kom mannen tillbaka med släden. Man kan väl säga att han var en riktig packåsna.
Sen kom Påsken och förkylning nummer två på den. Vid det laget var jag rätt less.

Precis då kommer det rart besök söderifrån, och de fick även se mitt förkylda nylle.
Inte konstigt att Frida gav den här uppsynen.
Den här får en i alla fall på bättre tankar precis som solen.
Svanparet har anlänt, och det är en fröjd att höra dem i krokarna hela tiden. En av dem sitter faktiskt här i vaken tro’t eller ej, ca 1 km från mitt tillhåll.
Skidsäsongen börjar vara över. Snön börjar att smälta bort, och sommaren… den är kort.

Fredagen den 21 mars hade jag nyinvigning i butiken för att cafédelen byggts färdigt, och det var hög tid för kaffegäster. Den här dagen bjöds det med andra ord.
Det jag inte hade räknat med var den uppståndelse som det resulterade i både i fikasugna kunder och media.

Faktiskt har jag glömt i vilken ordning det kom men jag tror att ICAnyheter var först, eller egentligen var ju Sveriges Radio först, men de kom ju redan den 20 januari den första dagen jag öppnade. Efter det rullade det på med tidningen NSD, Tornedal.se, Norrbottensaffarer.se, Haparandabladet och så får vi se om Kuriren också bjuder till med en liten notis inom kort. De har inget att förlora på det, och jag – jag kan bara vinna.
Lägligt nog kom väninna på besök och passade på att visa upp lite av hennes smycken från www.omshantisilver.se och det verkade gå hem i stugorna.

Mycket kunder den dagen, och även en del mer sällsynta troll behagade visa sig.
Hur den här skoterturen gick är lite osäkert…
På skidorna står man i alla fall stadigt, och äntligen har jag tagit mig ut på en första skidtur på riktiga skogsskidor. Det var en fröjd att bara kunna plöja sig ut i djup snö utan att behöva tänka till.
Men på ishotellet i Jukkasjärvi hade de minsann tänkt till ordentligt i år när enhörningen prydde gången i slutet av entrén. Att den är gjord av is känns nästan lite sorgligt.
Den är värd mer än en bild… Då ska ni veta att om ni inte passar på att besöka ishotellet i år så kommer inte den här ljuvliga skapelsen att finnas till nästa säsong.
Pia på besök från Stockholms omnejd kände sig nog som hemma och trodde hon kunde åka med.
Och sova på hustaken vore inte heller så tokigt, fast på renhud och i ett ishotell kanske det är just det.Inte att förglömma att allt är gjort av is och att inget är densamma från år till år…
Tur med vädret hjälper till när inomhusklimatet på hotellet ständigt är -5.
En intressant tolkning i ett av rummen i vårt något självupptagna samhälle.
Isblocken som tas upp ur Torne älv som väger 1,8 ton styck och även exporteras till fjärran länder. Rätt mäktigt.
Kapellet… I dag mångas val vid bröllop och dop.
Fast jag trivs nog bäst här trots allt.
En liten påminnelse om var jag befinner mig och fågelvägen till andra städer.
Om man hade vingar… *trallallallala*