dagbok

Det har blivit ett par dagars uppehåll från snöandet, och med tanke på snödjupet nu så känns det som det räcker – säkert 70 cm nu om inte mer.
Dessvärre verkar Sibirien ha hittat hit och fastnat för termometern är antingen på -30 eller ännu kallare, så någon kaffepaus utomhus känns inte så lockande.
Fast det finns tappra människor här – renägarna är ett bra exempel. De hade rengärde i -40 så det är inte mycket som stoppar dem. På dessa kalas skiljer de sina renar åt, så det är bara att hoppas att de inte frusit fast i varann.

Jag har promenerat mina 3 km till jobbet ned till -30, men kallare än det så strejkar Kia trots overall och tossor. Jag tror inte hon fryser, men det upplevs säkert obehagligt för andning och att röra sig, så matte får ge sig i de fallen.
Nu har vi tydligen nästan -38 och kunderna köar inte direkt, men jag får ändå säga att det har rullat på ganska bra dessa dagar. Sen blir det ju jobbigt för mig om det blir kö.
Ett tillfälle då det faktiskt var kö utbrister en kund: Du borde skaffa en kassa till.
Inte blir det snabbare för det om jag måste springa mellan två kassor liksom.

Andra saker som verkar ge upp runt -35 är mobil av märket iPhone. Köpte en ny för att jag trodde det gamla batteriet började ge upp, men även den nya infinner sig i chock när den plockas upp ur fickan vid den kylan, sen slocknar den helt. Man får vara glad om det går att plocka upp mobilen snabbt och fota såna här dagarJag väntar fortfarande på montörerna av min nya bränslepump och kortautomat, men om inte termometern visar -10 eller varmare så lär de inte dyka upp för den sortens jobb. Kablaget som ska till lär inte erbjuda mer än ett plockepinn i denna kyla vid någon eventuell dragning, så det är väl lika bra de väntar.

Det känns lite som att det mesta just nu ligger i malpåse förutom att elda för fullt.
Jag är ändå lyckligt lottad som har värmegolv i hela huset, så mig går det ingen nöd på, och bastu blir det nästan varje kväll.

I affären känner jag dock av kylan i benen. Jag står på stengolv hela dagarna och det drar ut med golvet, så trots dubbla benvärmare, sockor och varma skor så känns benen som stockar efter en hel dag. Pga detta har jag fått göra ytterligare en investering i form av gångmattor bakom kassan där vi mest står, så vi kan känna oss fjäderlätta igen. Det är värt pengar det.

Pengar är annars en rykande het fråga för mig som butiksinnehavare när det gäller att hantera kontanter. Min bank har frånsagt sig allt ansvar att hantera företagares pengar, och jag får nu göra insättningar via ett annat företag.
Fast det avtalet vet jag inte om jag ger så mycket för. Först har jag 22 mils resväg för att utföra detta, och sen kan det endast utföras när banken har öppet.
Mina kontanter behöver jag givetvis ha in på kontot så fort som möjligt eftersom det är från kontot som jag betalar alla räkningar – don’t we all? Till saken hör att företaget hämtar bara en dag i veckan, och när de kommer är hemligt, så… mina pengar kan vara på vift 1-2 veckor innan jag ser dem igen. Att göra insättningar på mitt eget konto kostar givetvis, och att köpa påsar till det, blanketter och uppräkning etc samt även om jag råkar göra FEL. Dessvärre lyckades de göra ett riktigt klantigt stort fel själva och räknade mina € som NOK, vilket resulterade i att i SEK blev beloppet mindre än det var i € från början. Huruvida de får betala mig återstår att se, men jag ska i alla fall gå helt felfri fram till dess, och det kommer jag inte ge mig i.
Puh! Jobbigt att behöva strida för såna saker, men min envishet blir jag inte av med så lätt.

Hade förresten besök av marinsoldaten från England i helgen. Det var trevligt att lyssna på hans historier. Förutom att han tjänat sitt land hela sitt liv och kuskat jorden runt så har han gjort små egna äventyr och upplevt -80 grader i bitande vind. Till råga på allt slets tältet sönder och han var tvungen att sy ihop det utan vantar. Den är jag inte avis på.
Honom träffade jag för övrigt när jag var på Sri Lanka för ett antal år sedan. De var ett gäng marinsoldater som var stationerade på Sri Lanka ute till havs på gränsen mot Somalia.
Tro det eller ej (jag gjorde det inte först), men de jobbade med att mota bort pirater från Sri Lankas kust. Det finns alla slags jobb tydligen.
Den killen har gjort det mesta vilket säkert gjort hans nuvarande jobb som hundbajsplockare på en anläggning som erbjuder hundspannåk för turister desto mer intressant – vad vet jag.

Annat som jag vet är att ytterligare ett år har gått och den 20 januari firar affären 2 år. Jag är lyckligt lottad som fått även detta år att gå runt, och det här året ser jag fram emot att lägga till ytterligare en merit på min lista – jag ska äntligen få bli ombud för Systembolaget. Detta ska ni veta att jag har stridit för sedan starten.
Alla dessa ombudstjänster har regler, och Systembolagets relativt nya regel är för att bli ombud måste det finnas 500 personer i upptagningsområdet vilket är inom 2 mils avstånd. Om jag då blickar norrut så hamnar jag ju i Finland, och där finns Muonio som har 3-4000 invånare, fast Finland får jag givetvis inte räkna. Alltså återstår småbyar och 500 personer är omöjligt att komma upp i i dessa trakter för vilken lanthandel som helst.
Nu är andra lanthandlare ombud för Systembolaget sen långt tillbaka, och tydligen dras inte gamla ombud in utan de får ha kvar det sen gammalt.
Nu har jag givetvis argumenterat för mig och förklarat att hur ska jag – med nystartad lanthandel – kunna konkurrera på lika villkor om vissa får vara ombud på gamla meriter medans jag måste följa de nya reglerna? Jag är inte lätt att tas med när jag vill det, och den här gången var det just så.