dagbok

Tänka sig att vi hade uppehåll hela dagen och faktiskt kunde måla utan avbrott. I andra fall är ju inte avbrott något att längta efter, men även den bästa kan behöva pausa.
De svåraste bitarna blir alltid kvar till sist… undrar varför egentligen.

Till huset har tillkommit en tillfällig ytterdörr, dock en dörr, även trall till den öppna altanen och trall till ingången. På insidan har innerväggarna kommit upp och isolerats. Skorstenen är murad och även de väggar som ska muras bl a mot bastun.
Så var det så gott som färdigmålat med den gråa färgen och i morgon går jag på med den vita listfärgen med mindre penseldrag och mindre pensel. Man får vara lycklig för de små förändringar som blir i tillvaron these days.

Får väl försöka på att visa andra sidan av huset också även om det är en betydligt meckigare historia, men såna gillar vi.
Några kliv ned i lervällingen blev det eftersom grävaren har varit i farten för jordvärmen och så har han grävt vägen till kallkällan nere vid sjön. Envis man den där grävaren. Dag två tog han sin kasse och vandrade ned mot grävmaskinen, men innan sa han att nu går jag ned dit och kommer inte tillbaka förrän vägen är klar. Och det blev den. Även mannen kom tillbaka. Vore dråpligt om han gått ned sig i dyn där eller nåt. Inte de lättaste förhållanden med andra ord, men vem har haft lätta såna?

På tal om lätt så går det mesta som på räls med bygget. Här om dagen kom en bil hit med herr och fru… nånting för att kolla på bygget. Ett par som bor i en by en mil bort. Det visade sig att han var plåtslagare och hade egen firma. Det var ju precis det vi behövde för att få på plats hängrännor och stuprör.
Här går ingen obemärkt förbi direkt, och besökare får vi hit varje dag än så länge, men vintern lär bli betydligt lugnare.

Och den väntar vi på – vintern! Det var +5 grader i morse och det är rätt sällsynt för dessa trakter så här års, men med tanke på att utomhusfärgen inte gillar lägre temperaturer så känns det lite som att änglarna övervakar området.
Älgen också tydligen, för han stötte jag på en morgon på promenad med hunden. Han har undgått jägarna den här säsongen så han kan skatta sig lycklig.

Något annat än en hare har jag inte sett på tomten i alla fall och det är lycka för mig.

Jag vaknade klockan 6 då jag hörde grävmaskinen utanför – dags att gräva ned jordvärmekabeln, och i princip plöjde han sig igenom tomten och gjorde sina fåror så inget är sig likt nåt annat än leråker och jordhögar. Resultatet blir nog toppen så jag har värme till vintrarna utan att bli fullkomligt ruinerad. Nja, ruinerad blir jag väl till en början men hoppas på att tjäna in det på några år. Det gäller att tänka långsiktigt sägs det, och den planen följer jag.

Jordvärmeslangen hängde de på skopan och sen snurrade de hela kånkarången så att slangen lades plant ut med fåran. Tänk att den fjuttiga slangen ska åstadkomma värme från jorden. Fattar egentligen ingenting, och vissa saker är man lyckligast i att inte veta.
Vähälompolo har varit välbesökt denna dag. Kia har till slut inte brytt sig när ytterligare folk har stapplat in på tomten. Först kom ju jordvärmegrävaren. De tre idogt arbetande byggarna körde in klockan 7 i sedvanlig ordning. Sen kom lekkamrat till Kia och dess husse.
Två som bokstavligen lyser upp mörkret dök upp för att fixa elen till mitt hus, och senare på eftermiddagen kom det 4 personer från Pajala kommun för att inspektera bygget, men även för att lägga fram synpunkter angående avloppet till huset och markbädden. Det blev inte så muntert för min del tyvärr, men godkänner de inte det hela så får jag väl använda den gamla anläggningen till befintligt hus och redogöra för hur jag gör mina behov på utedasset. Ska de snacka skit så kan jag komma med bullshit. De var i alla fall riktigt trevliga så jag lovade bjuda dem på bastubad och fixa badtunna till tomten. Norrlänningar glömmer aldrig en inbjudan till sauna – så är det bara. Ska nog komma på go fot med dem med tiden, och tid har jag tänkt ha gott om här uppe.
De undrade också när jag skulle flytta in i nya huset, och jag börjar så smått inse att det kommer att ta sin tid. Förhoppningsvis inte tills det börjar växa mossa på taket.

På en promenad i byn Muodoslompolo passade jag på att ta kort på den söta lilla kyrka vi har – den ser man faktiskt från Vähä också. Kyrkan ligger högt upp på en kulle så utsikten därifrån är rätt imponerande. Man ser mitt hus på andra sidan sjön drygt 2,5 km därifrån.
Kia och jag har börjat bli riktigt bra bundisar, och hon snarkar gott OCH högt om kvällarna efter dagar utomhus.
Var kaffet serveras är det inga tveksamheter om heller.
Helg igen – gu va tiden går – men arbetet fortskrider med målning av huset, jordvärmegrävningen ska bli färdig och täckas över. Målning av huset har gjorts även i dag, så nu är det mer målat än det är kvar – alltid nåt.

Go helg!

Man är inte så kaxig när man står högst upp på stegen för att för att måla upp till nocken, men det måste göras. Det gäller att svettas, svära och lida pinan ut…tills man får ta sina ynka kliv nedför stegen och pusta ut.
Morsan är värst. Hon har inga hämningar alls och jag vete tusan vad jag ska göra åt det(?) Eller så gör jag inget åt det och så blir målningen gjord.
I alla fall har vi både målat hus och hunden Kia, eller hon målade sig mer eller mindre själv när hon gick mot fasaden – randig och fin blev hon. Vi fick strålande sol på eftermiddagen och det har varit riktigt ljuvligt!
Jag tog lite kärrbilder på min promenad. Vet inte om det är jag som förändras eller om det verkligen är vackert för andra också.

I går trodde jag nästan pansarvagnarna hade sitt intågande i Vähälompolo när jag fick syn på den här genom fönstret.

Den visade sig ha andra strängar på sin lyra och genomförde brunnsborrning på si så där 100 meter från kl 10 till 15:30. Nä, kom ingen olja, men vatten och glada är vi för det för den nuvarande brunnen sinar lite när det passar, så nu har vi till båda husen en gemensam brunn.
Nu till något som jag faktiskt stirrar på allt som oftast nu för tiden även om jag inte riktigt har full koll på VAD jag kollar på mer än att jag hoppas att det kommer att stämma överens med verkligheten.
För byggarna är det ju rätt naturligt att de bygger verkligheten utifrån dem – inte konstigare än så.
Och innerväggarna är nu verklighet även om ena sidan har fått lämnas öppen för elektrikerjobb som ska till, och han kom till idag…på bygget alltså.
Nu står ju allt på finska så jag vet inte om jag ska gå närmare in på det men i princip har ni entrén längst fram, och den har ni ju sett på utsidan, och där kommer rätt stor öppen yta då jag har valt att inte göra sovrum av rummet till vänster, utan det blir öppen yta att fylla med annat. En liten gästtoa till höger, och gästrummet längst in. Nästa dörr till vänster är tvättstuga som leder in till badrum och bastun som är i hörnan. Från badrummet kommer man även in till mitt sovrum. Kök och vardagsrum är ett gemensamt utrymme som på finska kallas tupakeittiö, så det är det…sen har ni öppen altan längst ut till höger och det inglasade uterummet längst ut till vänster. Vidderna utanför ingår inte i ritningen, men de ingår…varje dag.

Det var det hela, och inte så lite det heller.
Jag har fått planera belysning idag med en massa röda kryss på ritningen och även en sjuhelvetesjävlamassa uttag, för det finns det alltid för lite av.
Sen vill elektrikern veta var jag ska ha tv:n, och det kan jag säga att det skulle jag också vilja veta. Än står den ouppackad i förrådet.

Räkningen kom med posten på nästan 17 000 för att byråkraterna har tagit beslut i mitt bygglov. Inte nog med att jag har bekostat bygget själv, utan jag ska stå för deras lön för att de ska hosta fram ett “ja”. Undrar just om ett nej hade varit lika kostsamt…

I helgen kom andra leveransen som bestod av material till mellanväggarna, isolering, innerdörrar och lite annat smått och gott. Isoleringen påbörjades redan under helgen, men bara uppe på loftet, så resten ska sprutas. Det görs då med en maskin så man slipper hosta och gucka med gullfiberbalar – vet att det är ett elände. Jag har ju varit med förr. *L

Jag själv passade på att måla huset utvändigt eftersom vädret tillät. Jag är långt ifrån klar, men vädret verkar hålla i sig i veckan så håll fingrar och tår. För egen del är fingrarna rätt möra efter allt penslande, men det är riktigt rogivande att dutta på i allsköns ro, lyssna till Ulf Elfving möter, eller lyssna på P4 Norrbotten. Jo, men så är det. Mixmegapol har nästan helt fått ge vika för lokala sändningar av någon märklig anledning. Det kanske går över.. eller inte.

Kia verkar inte lida allt för mycket hon heller, och hon utforskar området med stor försiktighet, och ska hon längre än utanför tomten så hänger jag på, men kommer någon innanför tomten så lär de bli varse.Tomten för övrigt är i slutet av denna väg, så upp för backen som syns här nedan så kommer man hem till mig, om nu någon skulle ha vägarna förbi.
Det är rätt svart så här års när skymningen ger vika för mörkret, om man inte har månsken som heter duga – vilket vi faktiskt har just nu. Snön gör ju sitt, så det är nästan så att jag längtar. I dag mailade jag i alla fall till Pajala kommun och ansvarig för gatubelsningen i alla 80 byar här omkring. Och tänka sig att denna person har ett så passande namn som Olof Lampa. *Skratt* Helt på sanning!
Mycket ska man vara med om… Uttryckte mig som så att det är väldigt mörkt här ute, och med tanke på att mina grannar har varsin gatulampa så borde jag också få. Jag försökte även att belysa mörkret för sophämtare och postutdelare. (Inte för att jag vet om jag får varken det ena eller det andra, men nåt måste jag ju dra till med.)
Vi får se om det tänder ett ljus hos herr lampa månne. Om inte så ska jag tamej f-n gräva ned en själv och dra strömmen från mitt för att tända en lampa – det är det värt.

På byggarbetsplatsen ser det precis ut som en. Haha.. Jag pratar inte om mycket annat verkar det som än just det, och så är det nog, men just nu är det bygget som är mitt stora fokus. Det är en fröjd att få se det växa fram och vara med vid varje steg. Jag är ivrig på att bli mer involverad, men än håller jag mig till målningen och lite längre än vad bilden nedan visar har jag faktiskt kommit, men i dag var det alldeles för fuktigt för att måla, och det kom duggregn av och till så jag vågade inte riskera.
Istället åt jag nybakade kanelbullar och led inte allt för mycket.
Sen fick jag mer byggnadtionsritningar med posten idag – allt på finska, eller som de nu heter på finska: rakennepiirustuksia. De där får byggnadskontrollanten granska lite närmare, eller vad sägs om det finska ordet: rakennusvalvontaviranomaisille.
Mmm… jag kliar mig i huvudet en hel del, och sen… brukar jag inte göra mycket mer.
NÅN får lösa det där helt enkelt, och inte är det jag. De ligger fint i en pärm i alla fall.

Men det hände grejer idag. Huset börjar likna mer och mer ett fängelse på insidan, men det är givetvis reglarna för innerväggarna som har kommit upp. Lustigt ser det ut, men jag får samtidigt uppleva de rum som sedan kommer att träda fram.Hihi… blir lite småfnissig för nu börjar jag ju spåna inredning och sånt är ju alltid kul, men än så länge ligger det på nivå att köpa flytspackel, för jag ska ha klinker. Spackel till väggarna och vit färg. Jag bävar för att spackla hörnor men det andra är jag ok med, till och med slipningen. Så där är jag och gipsskivorna är inte på plats än, än mindre att elektrikern har gjort sitt innan väggarna kan slutas. Tajming is the key. Än verkar nyckeln sitta i låset och jag förväntar mig att det fortsätter.

Det blir lite fokus på Kia denna bloggardag då hon är helt fantastisk! Det kräver all fokus i världen. Men även samtal från bästa Marie Louise i dag var också en höjdare. Tänka sig att livet där nere i Stockholm löper på. Undrar just om min isolering från storstan har påbörjats? This will be interesting…
Här verkar Kia njuta av utsikten över Muoniojärvi (sjön) precis lika mycket som jag.

*Voff*

I går efter eftermiddag damp första snön ned. Något mer blöt än kall, så marken är bar i dag, men blött är det fortfarande.

Efter 10 arbetsdagar står alltså mitt hus på plats med tak, gipsade ytterväggar, och innertak är nästan klart. Det känns helt overkligt… Målningen av huset fick ligga på hyllan då plusgraderna var för få, men så fort det stiger över 5 grader är jag igång igen.
För att försöka beskriva hur det ser ut när de lägger tak.
Klart ser taket ut så här. Jävligt fint tak om jag får säga det själv.

Taklagslunch gick av stapeln för byggarna i dag med tårta till kaffet. Det visade sig vara en riktig lyckoträff då en av byggarna fyllde år. Ibland får man till det.

…och ibland får man inte till det. Den dagen väntar jag på än.

Om man undrar hur det ser ut inne i huset så är det fortfarande mest ett skal som än så länge ser bättre ut utifrån än inifrån. Sist jag fotade var de 13 takstolarna framme och väggarna gipsade, men lite mer har hänt sen sist.

Nu tar väl de flesta helg, men i morgon väntar leverans nummer två av husdelar för att byggandet ska kunna fortskrida nästa vecka med att göra innerväggarna. Dessutom har återvinningscentralen öppet så det blir till att köra sopor, och mycket såna blir det vid ett husbygge om nu ingen visste det. Fast jag misstänker att det även blir en majbrasa här i oktober som vi kan värma oss vid.

Avsnittet att lägga tak på mitt hus har varit ett drygt kapitel för först fick vi givetvis regn så man inte kunde lägga tak, och sen slutade det regna och då behövs ju inget, men inför andra regniga dagar så bestämde jag för att det nog ändå var bäst att lägga på eländet.
Så för dem som kan vingla säkert där uppe fick takläggandet ha sin gilla gång med takläkt, takås och allt vad det nu heter.

Belästa Frida kom på besök i helgen och hjälpte till att tolka ritningarna,

samt att min nya familjemedlem Kia har kommit hem.
Kia har haft några jobbiga dagar på gården så den här ställningen må inte vara lik de byggställningar som sattes upp i helgen, men bekvämt har hon där hon nu vilar på katten Tildas filt, och Tilda i sin tur på Kias… allt för att de ska byta lite lukter med varann och på så sätt vänja sig. Än är det kompostgaller här och var. Smidig blir då jag när jag ska över dem ideligen.
Byggställningar var det ja. Pappa Alvars verk, och säkerligen värk också men det vågar jag inte ens fråga om.

På cykel har nog de sista ljuvliga höstdagarna avnjutits. Tyvärr lyckades jag inte fånga svanparet som kommer till just denna plats varje år med sina ungar, men man förstår ju att de återkommer.
Då har vi kommit till den spikade färgen. Den är alltså bestämd och påkletning har påbörjats på huset av byggherren själv… på höga höjder dessutom. Ner kommer man ju alltid, och även denna gång.
Och en något grumlig förhandsvisning kommer här i skymningen, samt en otroligt trött och skakig högerhand. Nåja, det blir fler tillfällen för fotografering av den snart mörkgråa byggnaden so called home.
Det är helt riktigt att takåsen inte går ihop och bildar ett sadeltak. En något udda design men helt enligt ritningarna. Frida har ju kollat det. Det måste också betyda att mitt hus saknar taknock men helt säker är jag inte.
Sprickan däremot den är jag säker på. Byggarna har väntat med att sätta dit två långa brädor som jag alltså får nöjet att måla på marken innan de sätts upp. Trist att man inte tänkte lika när det gällde takfoten för det är helt klart en prövning att måla upp och ned när jag redan står på taket, och prövas ska man ju tydligen. (Takfot i plural funderar jag lite på)
Dags för städning runt huset igen ser jag nu. Byggare har en tendens att kasta omkring sig grejer, och ville gå där nere och riskera livhanken när brädor flyger, men jag får ta tag i det igen.

Brist på sysselsättning råder inte på Vähälompolo denna vecka heller.

Så i dag hände det. Huset kom bokstavligen flygande i luften med en rasande fart.
Först kom gavlarna med kranen i två krokar som de bara snäppte bort när läget var grönt, sen fram- och baksida i två sektioner.

Kranen är sjuuukt stor! Så tar man kort och så ser det ut som *fjutt* men den är verkligen helt jäkla enorm. Fick jag det sagt också, och på bild.

Ovan ser man den sida som är mot sjön med en altandörr mot öppen altan och den andra mot det som ska bli det inglasade uterummet. Jag stod för övrigt i skogen långt ned och fick sätta kameran så högt upp jag bara kunde då det blir en rejäl sluttning här, men tänk er på vintern vilken bra pulkabacke det kan bli. *L*
Efter det kom takstolarna flygande – Jaa, de där stolarna som uppenbarligen ska upp i taket – 13 stycken var de. Gubbarna som jobbade var bara två.. men den ena har byggt de här husen i nästan 30 år så det känns tryggt. Sen har vi min ihärdiga pappa 72 år som sliter precis lika bra som de andra.
Själv plockade jag mest ved och samlade ihop skräp för att städa upp runt byggarbetsplatsen, men jag var väl även med i lite kapningar av virke för att fästa fast takstolarna i varann. Jag tyckte dock att de jobbade på jäkligt bra, och balanserade livsfarligt däruppe.

Polisen och hans grävmaskin fortsatte markarbetet kl 9, så det har varit full ruljans här hela dagen.
Den gamla stugan har agerat café och det fortsätter säkert veckan ut. Vi bakar kakor som aldrig förr.

Sen kom regnet och den svenska klockan slog 16:00. För finnarna 17:00 så det tackade för sig, och vi tackade för dem.

Så sitter jag nu i gamla stugan och kikar ut…
SHIT! Det står ett hus där! Och det huset är mitt!

Nu tar jag en sån här och inväntar morgondagen med nya bravader.
Och så sägs det att inget händer i Tornedalen(???)

Prick klockan 10 står det en lastbil på tomten med full last.
Första leveransen till mitt husbygge har anlänt.

Tre timmar tog det att lasta av lastbilen och hans släp som bestod av takstolar, gavlar, tak och virke till huset. Där står de nu på ängen och inväntar stommeresningen som ska ske i veckan. Undrar lite över namnet takstolar – Hur hamnade stolarna i taket?
Ingen tvekan om vems takstolar det är om jag uttrycker mig så.

Månpannkakan till lunch gick inte av för hackor.

Maten började tryta i kylskåpet men vi hann dessvärre inte till lanthandeln före 13 då de stänger eftersom det stod en lastbil i vägen, så vi tog en sväng till Finland 1,5 mil bort. Fasen, jag skulle ju hålla mig hemma i dag, men så blev det alltså inte. Det här rännandet utomlands får jag lägga av med.

Inte nog med det så blev det strålande solsken så jag tog en mil på cykeln i det ypperligt fina höstvädret. Mötte en cyklist…gjorde jag faktiskt, och han vinkade – Jag menar så där riktigt “upp med handen i skyn”. Mmm..Har aldrig hänt mig under mina 45 år i Stockholm i alla fall. BIG DAY. *Nodding my head*

Mina föräldrar fick för sig att ha surströmmingsmiddag i kväll, men jag överlevde. Konstigt att man kan vänja sig vid lukten så snabbt. Frågan kvarstår när vi får lukten ur stugan.

Söndag i morgon är långt ifrån en vilodag. Polisen kommer och ska gräva och ösa lite material runt min grund så de inte trampar sönder frigoliten när stommeresningen ska ske, samt att han säkert vill gräva lite mer. Poliser är såna.