dagbok

Frosten har varit på villovägar bra länge men så kom den till slut – salladen gav upp i samma veva som rabarbern slokade. Vinterkläderna kom på och vinterdäcken likaså. Nu är det bara att vänta på det vita som kommer att lysa upp vår tillvaro.

Det är mycket i görningen nu och jag känner mig lite kluven för vissa beslut som måste tas, men hur veden ska klyvas är det inget snack om nu när vedklyven är införskaffad.
För att fatta mig kort – ni anar inte hur mycket enklare allt blev.
Förutom att klyva ved så har jag sågat ved… mycket jobb de där träden ger.
På vägen till mig kanske det inte bara är bilar man möter…
Eller att ens besök inte alltid kommer i en vanlig bil.
Man kan säga att livet inte riktigt är sig likt, men det betyder inte att det är dåligt.

Så fick jag då äntligen komma på intervju för ett konsultuppdrag till gruvan, men den gav inte mer än ett rätt så sunkigt intryck… på toaletten i alla fall. Det här är nog inte vad man skulle kunna tro.
Utomlands åker jag varje vecka för att handla i Finland och det är en viss känsla med att passera gränsen trots att det inte finns någon tullkontroll längre, men varje gång får jag tänka efter så jag inte av misstag släpar med med Kia då hon inte är vaccinerad mot rabies. Till Finland får hon åka, men på egen risk då jag inte får föra in henne igen. Det är lätt att glömma bort sig faktiskt eftersom man även kan ta finska vägen till Pajala som är lite bättre, men åker Kia med så går det ju inte. Det är bara denna bro man behöver passera för att helt plötsligt behöva plocka fram finskan ur sina gömmor och euron ur plånboken.
Förra helgen blev det dags för en tur till Kiruna för kusinens 50-årsskiva. Festen var full av glädje och släktingar – både såna jag mött tidigare och inte.
Givetvis passade vi på att besöka krogen i stan för att träffa på både kända och okända.
Träffade för övrigt en släkting till mig som jag inte visste jag hade – allt kan hända.
Så mycket fylleslag var det inte tal om mer än försöka bräcka varann i antal tennarmband. Saker ter sig lite annorlunda här.

Hösten är för mig den bästa årstiden, och i Tornedalen är tydligen inte solen långt borta för vips så blommade mina solrosor ståtligt och fint i september. Det spektakulära i det är väl att jag stoppade ned ett frö för solrosen och lupinen i jorden i våras, och midnattssolen gjorde sin fantastiska insats genom att låta dem båda blomma innan frosten har gjort sitt inträde…fortfarande väntar jag på frosten trots att snön kom redan den 26 september.
Nu möts jag av ett becksvart mörker runt 21 om jag kliver utanför dörren där varken billysen eller gatubelysning kan lysa upp min tillvaro. Dock har jag ringt ytterligare en gång för att påminna kommunen om den gatulampa jag faktiskt har rätt till utanför min tomt, och den skulle komma… vete tusan hur.

Det är nåt vackert över just mitt hus även i mörkret men det är väl just för att det är mitt.

Det här är en buss. Inte en vanlig buss utan en som är lastad med böcker och film. Den kommer en gång i månaden till vår by och förgyller vår tillvaro. Dess färd är rätt spektakulär om man nu tänker på att den faktiskt färdas igenom tre länder, och den bussen har jag besökt – det är stort!
Jag lär besöka den igen då jag nu har lånat böcker som jag behöver returnera.
Det sker saker hela tiden i vår tillvaro som vi inte lägger märke till, men det är lättare att notera då det inte sker lika ofta och mycket, och det är DET man lär sig att värdesätta.
Sen har vi Bussgods som kommer varje vardag, och det blir ju som vilken buss som helst trots att den tar både varor och människor. Är inte det märkligt?

Andra märkliga saker är ju den här ståtliga solrosen.
För att inte tala om den här mitt i september månad… i Tornedalen.
Kontrasten kom nån dag senare där snön lyste vit på backen och solroserna nickade lite lätt men de står sig än trots detta och salladen gror fortfarande.
Kia inser värdet av att springa efter en 4-hjuling och har tränats lite lätt men någon fart är det inte tal om. Här med grannen som vanligtvis har sina draghundar att dra honom i 4-hjulingen.
Vi har haft ljuvliga dagar i flera månader nu och september har inte varit sämre. Från uterummet har jag beskådat vackra kontraster både i dagsljus och i kvällsljus.

Andra som har beskådat är ju de små liven, och de sitter gärna och trampar innanför glasrutan för att få komma ut.
…och de får komma ut, men här var matte i färd med att fota dem innan det skedde.
Det är rätt fritt här om ni inte har förstått det. Alltså jag menar väldigt fritt.

Fritt fram är det för den som nu önskar klyva lite ved, och jag har väl tagit mig friheten några gånger för träningens skull. Okej, jag behöver det och träning ger resultat – sen må ni tro något annat, men kluvet blev det.
Fast det bästa resultatet gjorde skogstrollen. Jo, jag hade lämnat yxan utanför vedboden, sen sa det bara “sim-sala-bim”
Kia har sin egen taktik i att samla vedträn och den är inte den bästa. De flesta är söndertuggade innan de ens når vedspisen. Vad säger man om det? Hon börjar bra i alla fall.
Tur är väl att man inte behöver jaga ved till bastun för det hade blivit jäkligt drygt, men ett tag behöver den för uppvärmning…tillräckligt för att kalla på grannskap och få sällskap.
En bastu lockar lätt en ensam själ i Tornedalen.

De ensamma kvar i bärriket må vara odon. De verkar Kia tycka minst lika mycket om som blåbären och det är knappt så man ser skillnaden.
Men skillnad på det här huset i Muoniovaara och mitt hus ser ni väl ändå? En ledtråd är att det inte är byggt igår. Vackert dock och det är beläget någon mil från mig närmare finska gränsen.
Vyn från denna by är sagolik. Man ser älven mot finska gränsen och hela Muonio.

Mor min har inte dåliga planteringar i sin vackra trädgård mitt i byn Muodoslompolo. Det är nånstans dit jag vill komma. Just nu tampas jag fortfarande med grusplanen.
Eller vänta nu… Hösten såg till att Ljungen och Cyklamen åkte ned i risslan på farstukvisten…förlåt, bron. Att man aldrig lär sig.
Huset har sin tjusning med de ståtliga solrosorna om man ser det från sjön på väg upp så att säga.
Det kan ju kräva en och annan romantisk middag för två.

Och så kom då även mörkret till vår by, men se där var jag lite före och hann få lyse på huset i tid.
Jag är fullt medveten om att det står stegar utanför mitt hus, och vitsen med det är att jag ska få lust att måla klart högst upp på fasaden. Lusten har för tillfället kö…

Mörkret har också sin tjusning förstås och det blir fler och fler lägen att tända i spisen.
Om ni tror att det bara är att tända så glömmer ni allt förarbete med att fixa ved, hugga ved, trava ved och bära in ved.
Hittills har jag provat det mesta men att hugga verkar jag totalt sakna teknik för. Det känns inte som att det gör så mycket för skogstrollen verkar utföra det med jämna mellanrum. Därför är det viktigt att lämna yxan utanför vedboden även om det låter lite makabert.

Pensionärerna jobbade i ett jehu med att skapa en ny trappa till farstukvisten på det gamla huset, och det blev ju riktigt bra efter att jag har dragit några penseldrag över virket. Åh, sorry, bro heter det visst i dessa trakter. Fortfarande krävs inget vatten under bron.
Märklig by det här där pensionärerna står för mycket av bygget i området. Mina föräldrar sätter upp ett förråd och det är så gott som färdigt vid det här laget. Det här är BIG NEWS för mig, för det innebär att mycket av deras prylar kommer att få flytta från ladan ute hos mig till deras förråd, och vips så har jag massor med space att rådda med.
(Det går troll i att Kia alltid tittar fram på bilder där jag faktiskt inte tänkt att ha med henne, men hon är en ganska “nära” hund om jag säger så. Himla smidigt hundliv faktiskt… för mig.)
Sen har jag fortsatt att kasta sten, men undvikit glashuset dit tomatplantorna fick flytta in när det började bli risk för frost, fast den första frostnatten väntar jag fortfarande på.
Stenarna har jag kastat runt husgrunden i stora lass… prydligt ska väl tilläggas.
Som ni ser har jag fortfarande grusplanen kvar, och om den inte duger för fotbollsspel så i alla fall för Kia att rulla sig i. Fri från sten är den garanterat.
Det blev lite utökning i min rabatt, och än kan jag äta av båda sallad, persilja och lök.
Den provisoriska planteringen kommer nog att få flytta på sig när jag väl investerar i en badtunna.
Det är mycket att tänka på inför vintern, och att kunna ta sig utanför dörren utan att få ett ton snö över sig är väl en ganska viktig detalj. Så kom snösraskyddet upp.
Nä men jäklar… Där är de där oklädda/omålade pelarna igen. *suck*

Nu börjar kylan visa sig och dörren ut mot altanen är inte öppen lika mycket som förr, men ut ser man ändå – om man väljer att titta.
För att belysa huset i mörkret från utsidan så ser det väl ut nåt sånt här.
Där har vi ytterligare en stege, men den tror jag att jag använde för att hänga upp ett fågelbord. Högt måste det sitta då norrländska ekorrar finns i överflöd och de är förbaskat listiga. Det är lite skralt med småfåglar ute hos mig, och jag tror det beror på ugglan som intagit området. Locka kan man ju alltid försöka med.

Huset jag köpte är av finsk modell, och jag köpte även med deras standardkök. Det är inte så märkvärdigt i sig, men det har en del typiskt finska detaljer, som torkstället ovanför diskbänken – det har alla finska kök. Så smidigt att bara drämma igen luckorna när man är klar så har man rent och snyggt på diskbänken.
Blåbärsplockningen byts nu ut mot älgjakt. Inte för min del men för en större del av befolkningen i den här delen av världen, och det är åter folk i byn. I skogen finns förhoppningsvis älgarna, och de har sannerligen bråda dagar. Hoppas de är i form.

Hösten är här. Håll till godo!

Tornedalen har fortsatt att leverera…
Jordgubbarna kom sent men de kom och ätbara var de också. De gick samma väg som blåbären – rakt ned i kistan.
Vädret har underlättat allt det utomhusarbete som behöver göras, och i dagarna har förarbetet av grillplatsen gjorts. Här har vi den.
Först måste man göra ett grundligt underarbete innan plattorna kommer på plats och grillplatsen kan flyttas. Det innebar en hel del stenkast… inte långt från mig.
Stenarna får jag givetvis nytta av och fungerar nu som dränering under min parkering och även runt huset.
Underlaget vid parkeringen sluttade ju en hel del så där fick vi bygga upp en halvmeter med sten och fyllnadsjord innan det blev helt färdigt. Kvar är att få uttag till motorvärmaren för annars är jag rätt körd i vinter, och inte bilen om jag säger så.
Idag kom elektrikern och satte timern för fasadbelysningen så det blir spännande att se hur det ser ut ikväll.

I det gamla huset börjar det nu hända saker på utsidan. Pensionärerna är i farten och ska göra om “bron”, eller farstukvist som man säger på andra platser än just här uppe i norr. Det behövs tydligen inte vatten för att bygga en bro.
Förra veckan gjorde jag mitt första besök till grannen som kör turister med hundspann om vintrarna. Fick hälsa på si så där en 80 hundar och se en hel del attiraljer till dessa. Även om jag inte ser ägaren så ofta så hör jag hundarna desto mer över sjön, fast Siberian Huskies och Alaskan Huskies är inga skällande hundar direkt så ylandet är inte störande.
Och idag kom det en drös fransmän körandes på mountainbikes rätt över min tomt, men besök är man bara glad åt även om de bara passerar. Kia kan ju ha sina åsikter förstås.

Det blev läge att nyttja utedasset vid nöd förra veckan eftersom min slutna tank blev full, men inte fullare än den här pippifågeln som inte hittade ut genom dörren utan min hjälp.
Jag blev tvungen att bokstavligen ge den en hjälpande hand innan den lyckades flyga vidare.
Som vi hanterar andra problem här på Vähä hanterades även den fulla tanken och hjälp var snabbt på väg.
Mm… ALLTID är det nåt som håller en sysselsatt.
Den här blinkar nu oavbrutet grönt än så länge inne i huset. Huruvida en pippi fastnar på dasset lär den inte ge någon indikation om.
Snabba var även vi när vi på en kväll hann måla den nya grillplatsen, och premiärgrillning har givetvis genomförts. Premiär var det även för det första projektet som gick fortare än planerat, så… håll det i minnet att jag – och säkert flera med mig – är optimister in i det sista. Det är bra. Så ska livet vara.
Hur beskriver man känslan som infinner sig direkt man kommer innanför dörren när man upplever att man samtidigt går ut?
Beats me.
Utsikten går som sagt inte av för hackor…

Och så kom blåbären… Jag har problem att få dem i hinken – Kia med – de åker direkt ned i magen typ varje morgon sen några veckor tillbaka.
Mamma tvingade dem i hinken – Jag genomförde rensningen i kvällssolen.
Så kom Frida på besök och det med besked. Vi fikade i fyra hela dagar och tiden rusade iväg, och så gjorde även Frida.
Efter det började åbäket till carport komma på plats efter hjälp från halva byn och en traktor.
Vilket projekt det är i ordningen har jag faktiskt typ tappat. Att vi inte tappade carporten i backen är jag ruskigt glad över även om det sannerligen var nära.
Ren tur att att fasadbeslysningen klarade sig… med betoning på ren.

Problem har vi gott om här men sånt är ju till för att lösas. Tidigare fick jag ju smältvatten i brunnen, och när det var löst fick jag… fortfarande vatten i brunnen, och dränering fick grävas runt halva tomten. Väl fixat så fick jag förmodligen sumpgas i vattnet för det luktade apa. Nästa procedur blev att tömma hela brunnen, och så var det åtgärdat.

Utvändigt börjar huset se klart ut men det som återstår är att klä in pelarna på framsidan och måla dem. Virket tog slut, men när lusten faller på är det inte långt att hämta mer.
Det går segt det där med att anlägga trädgård på min grusplan, men en liten grop med jord har det fått bli där jag har sått lite sallad och lök. Hundspåren i rabatten ingår. Sen har jag stoppat lite solrosfrön och lupinfrön i slänten ut mot sjön bara för att få nåt innan jag har bestämt mig vad jag ska göra. De växer minsann.
Gruset ingår för övrigt inne i huset… varje dag.

Det finns två saker man pratar om här uppe dessa tider och det är potatisland och hjortronplockning. Bokstavligen är Norrbotten ett potatislandsfolk för sjutton vad man ser ändor upp i vädret här – alla är i “pottislandet” och meckar med sina potatisplantor.
Hjortronmyren har jag fortfarande undvikit, men jag ser när de kommer därifrån med sina mygghattar och stövlar upp till låren. Hjortronsäsongen börjar vara över så nästa samtalsämne är väl blåbärsplockningen men där känner jag mig lite hemma.

Snart börjar det väl bli mörkt även här så jag insåg att det var dags att införskaffa mig lampor både ute och inne. Det blev en färd till IKEA i Haparanda – dit är det närmare 30 mil – sen ska man ju hem också, men det var gjort på en dag. Passade i alla fall på att köpa si så där 13 lampor och så gott som alla är på plats. I mitt led av miljötänk blev det givetvis mest LED-lampor och lågenergi.
Nu säger ni säkert att jag kan starta lampaffär. Det kan ligga nära sanningen.
Varför jag inte har tänt lamporna när jag har fotat kan man ju undra…

Kia och jag avnjuter vår morgonpromenad i skogen på en rätt blåbärsrik stig, så vi stannar alltid till vid de stora bären och tar vår dos. Kia plockar givetvis bara åt sig själv.
Det verkar dock som att någon är där och picklar våra bär för i morse fann jag denna granna hög mitt på stigen. Vad det kan vara tänker jag inte ens spekulera i.
Nä, och inte är det Kyron.

Det här är däremot Kyron – grannhund och lekkompis åt Kia.
Han gör som barn gör mest – knackar på och frågar om Kia vill komma ut och leka.
Kia är inte som andra barn och släpper inte in vem som helst.
Det här var från början en avocadokärna som stoppades i jorden i våras, och döm om min förvåning när den jäkeln slår rot och växer som aldrig förr.
Växer gör också tomatplantorna. De har växt mig ur huset och står placerade på små runda rullbrädor på altanen lite varstans. Det blir nog mycket soltorkade i år.
Den som verkar trivas allra bäst (förutom jag) måste vara min Bougainvillea som har blommat konstant sen den fick uterummet till hem.
Fortfarande har jag lite målning kvar av fasaden, men när jag var mitt i det så kom knotten och la sig i, och när de försvann kom en kylig vecka under 10 grader då det var gosigast att hålla sig inomhus.
Får väl erkänna att än har jag inte ordnat plats för bilen heller och det där taket som jag köpte som ska monteras mot väggen. Vi har börjat att sätta ihop det. Med andra ord kanske man kan säga att vi har börjat komma närmare färdigt.

Mitt uterum verkar vara det enda jag egentligen behövde för jag sitter där till frukost, lunch, middag och hobby.
Okej då, kvällssolen brukar jag fånga här. (För övrigt kallas den platsen för “bron” här uppe, alltså om någon står/är utanför ytterdörren så står de “på bron”.)
Vi har haft rätt växlande väder denna sommar så ömsom regn, ömsom sol men värmeböljorna har kommit mellan varven, och himlen har gett märkliga utseenden i och med det. Här mitt i byn inför ett oväder som aldrig kom.
Midnattssolen bakom molnen kan ge riktigt läckra effekter om det vill sig… och det ville det denna kväll.
Sen har jag hittat den norrländska skogen som jag minns den som barn, dvs ingen skog, men där är det garanterat myggfritt.

Jag börjar inse att man sparar in en hel del el under sommaren här då jag knappt tänt någon lampa inomhus på dryga månaden. Tänka sig att solen verkligen aldrig lägger sig.
Så om solen nu måste sova dygnet runt genom december och januari så kan man knappast klandra den.

Kia har i alla fall hittat till den billiga beachen Costa del Lite i Muodos där hon har tagit sig några dopp. Den starka önskan hon har kan bero på att få svalka eller att bli av med myggen… eller båda, men att den här trakten bjudit på båda är nog inte så vanligt.

Jag försöker motionera mig själv mellan varven. Uppför kyrkbacken brukar ingå och den kan ta musten ur en både konditionsmässigt och utseendemässigt. Det brukar bli två varv runt byn och så hem igen. Det kan tyckas långt, eller så är den inte så stor.
Väl framme vid kyrkan kan jag pusta ut. Antagligen en känsla av vad som komma skall inför sista vilan… eller slutet vid backen – svårt att avgöra.
Jodå, huset mitt står kvar även om dessa ljusa nätter ibland spelar mig ett spratt och ger mig mardrömmar om både det ena och det andra. Sist jag kollade hade i alla fall hängrännor och stuprör kommit på plats också så nu slipper jag ett regnande tak på samma sätt och nedstänkta fönster. Det enda som sprätter ned fönstren nu är småkryp och det sker dessvärre inifrån.
Som ni hör är jag knappast ensam varken på utsidan eller insidan, och det är alltid trevligt att ha ett gemensamt samtalsämne… om man nu skulle träffa på nån att prata med om det. Det händer, fast det förstnämnda händer mer.
För några veckor sen tog jag ju en tur till Kiruna, och jag åkte lite mot trafiken kan man säga. Det är nämligen så att på fredagar åker folk ut från Kiruna till byarna, och på söndag åker de tillbaka till Kiruna för att jobba. Jag gjorde tvärtomrutten, och jag var ganska ensam på väg åt mitt håll. Tror inte ens kotten var på väg, och han brukar väl vara lite varstans. Så de har en typ av rusningstrafik även i glesbygden. Den inträffar enbart på fredagar i form av stadsutvandring, och så stadsinvandringen på söndagar. På vintern har så gott som alla bilar släp. Här åker man inte iväg utan att ta med sig skotern.
Midsommar var jag till Kangos en sväng och det är bara ett stenkast härifrån, si så där 7-8 mil, Kiruna är ju dryga 20 mil. Jo men det blir så om man ska hitta bebyggelse. Skulle jag åka ynka 1 mil bort träffar jag på myrmark, och han är inte mycket att hälsa på förrän hjortronen börjar komma. Att de kommer kan man inte lita på precis som Midsommarfirarna i Kangos.

Här finns det fina vildblommor minsann. Vad sägs om de här vackra smörbollarna som finns lika frekvent som smörblomman.

Det må låta klyschigt men jag tycker verkligen att det är sagolikt vackert, och här gäller det att njuta av den korta säsongen som är. Det finns en hel del positivt med det också för allt man odlar gror dygnet runt och växer så det knakar. Lär inte ha ätit så mycket ruccola sen mitt förra liv. Det vet jag inget om förstås, och inte ni heller.

På tomten står den här lastbilen och jag har börjat fundera lite på om jag skulle börja nyttja den till fullo och köra just frukt & grönt. Vart har jag inte riktigt bestämt.
Innan det lär inträffa måste jag nog ta tag i min trädgård och jag tänkte mig väl som så att den här boken skulle göra jobbet. Som vi vet kommer inget gratis, och det gjorde inte heller boken.
En del tomater börjar i alla fall visa sig, ruccolan gror, salladen likaså, rabarbern är i jorden och spenaten har jag redan naggat på så det är mycket här som bara händer utan närmare ansträngning. Vissa saker står still just nu men jag ser ingen större anledning till att briljera om det här. Tomater på g trots allt.
Jag har en liten å som går under vägen på väg till mig som skiftar i utseende nåt kolossalt, men den är alltid lika fin att beskåda. Tror bestämt det var här pappa kastade ut den lilla harpalten kattskrället släpade med sig en dag. Nu skvalpar den väl nånstans i Muodossjön om inte vargen tog den.
Så, vad händer på bygget? Jo, jag la faktiskt ett bud på en carport på KVD och fick den för rena rövarpriset. Sen skulle den ju hit och det har vi ju tragglat igenom tidigare att frakta hit upp kostar skjortan. Skjortan räckte inte långt kan jag avslöja, men här är den i alla fall…
…på backen, och det är väl där den ska stå också, fast monteringsfasen är än så länge i något som tydligen kallas för planeringsfas. Vem och hur blir nästa steg. Den tål regn. Det är bra.

På tal om regn och midnattssol. Beat this!

I två veckors tid har vi haft värme som jag inte för mitt liv trodde kunde hitta hit.
Det har den gjort, och i och med det har det inte blivit mycket gjort trots dagssljus dygnet runt.

På sin höjd har jag kunnat måla lite på husets norrsida för att få skugga, men så igår bröt helvetet löst och blixten slog ned i elledningen inte långt från mitt hus. Jag gick med hunden precis och såg när det small till och så eldhavet. Givetvis flög strömmen sin kos och ett modem.
Idag har det varit 8 grader och nordanvind. Inte alls lika gulligt faktiskt.

Lite har hänt i alla fall och brevlådan hamnade 1,5 km från mitt hus. Det var alternativet för att få posten varje dag. Hade jag placerat den vid huset hade jag bara fått den en gång i veckan. Vill ju gärna tro att jag trots allt bor i ett civiliserat samhälle… eller?Till ovan blir det en redig prommis på drygt 3 km.
Promenader blir det ju i vilket fall som helst med Kia, och nu har det blivit en hel del fina vyer på vägen, som när islossningen var ett faktum i älvarna och vattnet började att strömma till. Det var nästan så att min väg blev översvämmad.
Muodossjön ligger fint, och nu har svanarna kommit för att häcka, fast än har jag inte lyckats få dem på bild, men de kommer år efter år till samma ställe.
Kia har haft lite svalkningspanik, och jag får väl erkänna att jag har varit glad om hon har hittat en sån här pöl.
…och inte rullat sig i något som har orsakat den här looken.
Dessutom lyckades hon vanka runt en vända i huset så det gäller att ha golvmoppen i högsta hugg mest hela tiden nu innan växter har börjat grönska och leran har börjat sätta sig.
På mitt golv sätter den sig för övrigt väldigt bra om ni nu undrade det.
Uterummet är välbesökt redan även om det var svårt att vara där utan korsdrag under de dagarna när det började stiga upp mot 30 grader. Efter kl 13 har jag ingen direkt sol där så då funkar det. Jag har lite tomatplantor som börjar blomma och så har jag sått lite ätbara saker i lådor än så länge.
Om det inte var jag som fotade så förstår ni nog var jag skulle ha suttit.

Och så äntligen har jag fått lite hjälp med att få ned fler träd som tidigare har skymt den vackra utsikt jag är ute efter. Även det börjar likna nåt även om det framför för tillfället ser ut som ett slagfält.

Det behövs givetvis en bättre kamera för att visa vad jag ser. Det har jag dessvärre inte.
Kortet är taget 00:30 på natten overkligt nog.

Kia och jag har haft många lyxdagar i cabben de här fina dagarna som vi har haft, och för henne i baksätet har det nog fläktat på tillräckligt.
Och det här är en grävmaskin som står på tomten och ibland har pappa suttit i den.
Med den har han röjt runt, rört upp lera och jord och situationen har inte blivit bättre med marken även om brunnar har grävts upp och elkablar har grävts ned. Ni vet allt sånt där man inte ska se men anar att dom finns.
Nu är många av de stora problemen lösta och jag inväntar en torka som heter duga så att stövlarna kan läggas på hyllan några dagar.
Det frågas om jag känner mig ensam här ute, men den känslan har inte riktigt infunnit sig…