dagbok

På torsdagen väntade vi grävaren som skulle börja gräva grunden till huset. Han är polis till yrket för övrigt. Jo, men han gräver också, och har en 17 tons grävmaskin som ska inträda Vähälompolos marker. Märkligt att man inte har kunskap i hur mycket poliser gräver i saker egentligen.
Han ringde och meddelade att frugan flytt till varmare trakter under semestern och han var ensam med sonen. Vi fick vänta till lördagen.
Lördagen kom och inte var det varken en lögardag eller grävardag för hans maskin hade gått sönder under ett annat jobb.
Inte för att vi har ont om jobb, så vi drog till det andra husbygget, men så på söndagen har han redan varit där och vänt upp-och-ned på jorden för att kolla vad det var för typ av mark och det visade sig vara bästa tänkbara.

Två timmar senare är platsen planerad.

Sen påbörjas grunden med all tänkbar massa som ska underst och där står vi nu, eller där huset ska stå, fast huset inte står där nu om ni förstår vad jag menar. Sen ska allt material som lagts till grunden packas med hjälp av paddan.

Det finns en komiker som jag hörde mycket på när jag var barn. Han hette Halonen. Han hade en dotter som skulle iväg och plocka hallon och hon hette Alla, Alla Halonen. Han kom från Ludvika Gård och bröt på finska när han pratade (jag hör hans röst när jag nu berättar detta).
Hans storys var många som jag minns idag, bl a om hur skolbarnen aldrig fick kött till lunch.
Förklaringen var ju givetvis att inte kunde de jaga för att barnen skulle få “på älgkött”, som han uttryckte det. Fisk fick de dock för jämnan, så då tyckte han att “Meta de hinner de jävlarna”.
Jo, men vart jag skulle komma var just rubriken till det här inlägget: Grunden till huset. Det är ytterligare en mening som jag säger med Halonens brytning för han hade ett inslag om just när man byggde grunden till huset.

Nu har ju inte vi någon kontakt med Halonen i det här husbygget även om det kanske skulle uppmuntra en del eftersom att lägga grunden till huset har bestått av en massa finnar som har hjälpt till och en massa problem förstås. Hör väl till, eller?

I våras bestämde jag mig för att flytta till Muodoslompolo. I våras beställde jag huset till Vähälompolo, och den 17 september är det planerat att husmodulerna kommer till platsen.

I och med de besluten är det en massa andra beslut som måste tas. Jag måste sluta mitt jobb, jag måste sälja min lägenhet och en stor flytt ska äga rum.

Innan huset kommer ska vi ha fixat grunden och allt tillhörande jox som behövs eftersom tomten ligger för avsides för att kunna nyttja kommunalt vatten- och avlopp.

Och här tas alla beslut som måste fattas… i vila, i Vähälompolo förstås.

För ungefär två år sedan kom huset till mammas och pappas villatomt mitt i Muodoslompolo. Nu är huset så gott som färdigt, och med det bör tilläggas att allt invändigt kom inte färdigbyggt utan det har vi alla slitit och släpat med när vi har haft möjlighet att vara däruppe, så med tanke på att vi inte varit på plats året runt så är tiden för husbygget helt jäkla otroligt kort tid.
Under vår tid med det nya husbygget har vi givetvis vistats i Vähälompolo under tiden och haft en egen fristad mitt i allt upp-och-nedvända kaos.

I början på september är det inflyttning.

I mitten på september kommer mitt hus till Vähälompolo.

Mina föräldrar köpte gården och marken tillhörande Vähälompolo för ungefär 3 år sen. Det var en tillfällighet att vi fick nys om tomten och köpet spikades faktiskt via telefon utan att mina föräldrar ens sett det.
Priset var en spottstyvel som pappa lyckades pruta på – även det via telefon, och så var 6 hektar mark deras med tvåvåningshus + källare och tillhörande lada.

Där har vi vistats några år nu under alla möjliga ledigheter utan att längta hem det minsta.
Men så började problemen med avloppet. Svårt att fatta att förra ägaren var rörmokare när vi ständigt brottades med att toaletten inte funkade som den skulle, brunnen sinade och det var det ena med det tredje. Det här ligger två kilometer utanför Muodos och någon möjlighet till kommunalt vatten- och avlopp finns inte. Det blev att fixa till så gott det gick av det som fanns.

…Sen fick pappa tips om en villatomt mitt i Muodoslompolo som var till salu med kommunalt vatten- och avlopp för 35 000 kr. Han kunde ju bara inte låta bli.

I Muonio, på finska sidan, 1,5 mil därifrån, finns en butik liknande K-Rauta eller vad man nu ska jämföra det med, men de har i alla fall det mesta som man kan behöva vid husrenoveringar. Pappa började göra sina besök dit rätt ofta på grund av att huset i Vähälompolo krävde nya rör och annat. Efter att han hade inhandlat tomten i Muodos frågade han om de inte också hade hus att sälja och det fick han ett rungande ja på.

Så han köpte ett hus till tomten i Muodos.

Det finns mycket att säga om Muodoslompolo. Exempelvis undrar ju många hur det uttalas och om jag ska försöka att göra det fonetiskt skulle det kanske bli [Mådåslåmbålå]. Ser man det så som Stockholmare är det säkert inte så kruxigt som det ser ut.
Men det som de flesta fascineras av är att det ligger 120 mil norr om Stockholm, och där kommer det nog alltid att ligga.

Kommentarerna brukar vara att det är väldigt långt bort från Stockholm. Är man väl där så är det snarare Stockholm som är väldigt långt borta från Muodoslompolo, så det är väldigt mycket beroende på hur man ser det.
Sen att saknaden av Stockholm är icke-existerande när jag väl är där säger en del om var jag borde befinna mig.

Fast resan till det beslutet är betydligt längre än resan till Muodoslompolo. Framförallt är jag hiskeligt trött på att bila 120 mil för att ta mig till den plats där jag vill vara, för att någon vecka senare ta mig “tillbaka” lika långt till en plats jag inte längre känner lika mycket för. Snacka om att den resan känns betydligt tyngre ned än upp…

Det finns egentligen bara ett beslut att fatta och det är att göra det hjärtat brinner för.

Efter 3 veckor på Sri Lanka har jag en massa intryck att smälta som säkerligen kommer att ta sin tid.
En sak är i alla fall säker. Jag kommer inte att rekommendera landet för en tjej som reser ensam och vill vara i fred, för det är det sista du får vara. I min vildaste fantasi kunde jag inte ens föreställa mig den uppståndelse som lilla jag kunde åstadkomma, eller om det helt enkelt är så att jag inte kunde förvänta mig ett folk i total förvirring och i desperat behov av att själva få uppmärksamhet – svårt att säga vilket faktiskt.

Människorna är väldigt vänliga, hjälpsamma och goa på alla sätt, men vill man ha lugn och ro är det svårt att gömma sig… ens bakom mina solglasögon.

Min resa
Då är jag äntligen på väg. På planet till Qatar, där jag sen skulle byta plan till Sri Lanka, hamnar jag bredvid en svensk man som jobbade på Sri Lanka. Han frågade vart jag skulle och jag sa att jag bl a skulle till Colombo på bröllop.
– Jaha, då ska du bo på Galle Face Hotel.
Och visst hade han rätt. Det är tydligen där alla bröllop händer, och han själv bor alltid på Galle Face.
Fast mina första dagar skulle jag tillbringa i Negombo på ett annat hotell för att landa.
Hotellet var helt i sin ordning och jag inspekterar rummet, sen ger jag mig ut för att ta en promenad på stranden. Vågorna är rätt höga men värmen gör mig god och glad. Det är rätt tomt på stranden, bara några fiskare som utför sitt, men så snart männen har upptäckt mig kommer de närmare och många kommer ned och hälsar. De frågar:

– Where you from?
– How long stay here?
– How old you?
– Are you single?

Jag lärde mig rätt snart att frågorna som kom var ungefär dem och i den ordningen, för uteslutande var det män som tilltalade mig, eftersom det var mest män jag mötte som serverade, jobbade i receptionen, städade och arbetade i butikerna.
Var är alla kvinnor kan man undra…

Jag får upp en reparatör på rummet som ska fixa handfatet och spegeln.

– Where you from?
– How long stay here?
– How old are you?
– Are you single?
– Me too!
– You go out with me for a drink?
*??????*

Och så där höll de på…
Gick ut för att äta första kvällen. En man i en butik kommer ut och vill prompt prata, ställer samma frågor OCH vill bjuda ut mig. Jag nekar på det snällaste sättet jag bara kan, men männen här har uppenbarligen svårt att ta ett nej. Strax får vi sällskap av en annan man från andra sidan gatan som lånar ut en liten guidebok om Sri Lanka. Jag fortsätter mot den restaurang där jag intar min middag och läser om landet i guideboken. Efter ett tag dyker samma man upp från butiken och pratar på i all oändlighet.

På hotellet i Negombo träffar jag Tim från England. En berest man som bott de senaste åren i Ryssland där han drev sin verksamhet. Han hade rest nästan två veckor på Sri Lanka, och hade en vecka kvar, så jag bad om lite tips vad som var värt att se.
Eftersom jag först hade en vecka i Colombo så var det de två resterande veckorna jag ville planera för. Han tipsade mig om Unawatuna Beach och ett hotell som drivs av ett norskt par. Det var rent, säkert och billigt. Jag höll det i minnet och tog adjö, satte mig i en tuk-tuk och åkte vidare 1½ timme mot Colombo.

Jag kommer till en virrig stad, hotellet alldeles vid beachen, och en gammal stor byggnad från 1864 med gamla heltäckande mattor som avger en lukt av fukt. Hissarna i riktigt gammal modell så här blir det till att använda trapporna. Hotellet har en saltvattenpool eftersom bada i havet inte var att rekommendera pga höga vågor, så jag beger mig mot poolen, men kikar mig omkring först och upptäcker mitt svenska sällskap på restaurangen.
Hotellet blir de närmaste dagarna vår borg och vi tillbringar största tiden av dagen vid poolen, men intar även goda middagar och ser oss lite omkring.

Bröllopsdagen nalkas och vi åker taxi till kyrkan och får uppleva en riktigt fin vigsel i en vacker kyrka med avslutning då brudparet släpper ut 3 duvor ur några korgar.
Mottagningen är på vårt hotell och vi återgår dit för att inta middag och återse brudparet.
Middagsbjudningar i det här landet är något bakvänt och den börjar med servering av drinkar och lite snacks till bords. Vi inväntar brudparet som sedan har sin lilla tron där de ska sitta för fotografering i timtal känns det som. Sedan placeras den höga tårtattrappen i allas blickfång och brudparet intar varsin bit ur något som måste ha varit äkta tårta. När den ceremonin är avklarad kommer några män och plockar isär attrappen och lyfter bort den. Själva får vi ett litet paket som innehåller någon typ av mjuk kaka. Kan det ha varit tårtan månne? Tre timmar senare står buffén redo och vi får äntligen gå och hämta mat som vi njuter av i fulla drag.

Homecomingfesten går av stapeln 3 dagar senare – vad jag förstår en fest för frun för att hälsa henne välkommen hem från bröllopsresan. Festen är på en flott golfklubb och den är ännu större än själva bröllopsmottagningen. Rutinen är dock densamma och vi blir först bjudna på drinkar, tårtbit i paket och snacks för att näst sist av allt få äta från den helt utsökta buffén. Sist är det dans och däremellan en hel del läckra uppträdanden i form av dans.

Dagen efter är det dags för mig att bege mig söderut och jag har tankarna riktade mot stället engelsmannen hade nämnt. Bilturen skulle ta minst 3 timmar och vid en av mina strandpromenader hade en man lyckats haffa mig och propsar på att hjälpa mig ordna taxi till Unawatuna.
Sagt och gjort. Jag tar farväl av mina svenska vänner och blir upplockad av en mindre van utan luftkonditionering och resan tar sin början. Vi bilar utmed kusten i tät trafik men med en hel del sevärdheter på vägen. Exakt tre timmar senare är jag framme vid mitt mål.

En kvinna från Sri Lanka möter mig på hotellet och jag frågar om rum på engelska, men hon ser lite tvekande ut och undrade hur länge jag hade tänkt stanna. Senare fick jag veta att de hade en massa folk från Norge på besök på hotellet just denna vecka och hon talade om en fest de skulle ha om några dagar. Hennes man hade sagt att inte ta in gäster utifrån den veckan för att slippa ev klagomål då festen säkerligen skulle pågå framåt småtimmarna. Själv var jag rätt härdad efter min vistelse på Galle Face Hotel som hade flera bröllop om dagen och fester på natten. Jag reser dessutom med mina öronproppar med i väskan.
Kvinnan frågade var jag kom ifrån och när jag sa att jag var från Sverige kunde vi börja kommunicera – hon på norska och jag på svenska.

Jag får mitt rum som är hur fräscht som helst med balkong och sänghimmel. Rummet har både AC och takfläkt, men jag nöjde mig med takfläkten alla mina nätter.
Utanför mitt fönster ser jag aporna leka i träden.
I hotellets reception kunde man låna datorn gratis när man ville. En trappa upp hade de en myshörna med bokhylla och pockets från olika länder som blev en riktig guldgruva för mig under min vistelse. Frukost ingick i det redan billiga priset, samt att man kunde förbeställa om man ville äta lunch eller middag på hotellet.

Stranden var väldigt nära, så jag tar en promenad för att utforska den. En riktigt fin beach ca 1,8 km lång med den mjukaste sand, välstädat och lagom med folk. Allt kändes så här långt riktigt gemytligt. Dessvärre förföljer lokalbefolkningen mig även här, och mina 150 m till stranden kunde innebära några stopp för standardfrågorna innan jag väl kom fram.
På stranden var det i och för sig inte mycket bättre. Ett av mina första möten med en försäljare på stranden blev både massage och bokning av tuk-tuk till kvällen mot Galle där närmaste bankomaten fanns. Märkligt nog avslutades vår tur till staden med middag som han bjöd på, och faktiskt att detta mönster upprepade sig ytterligare en gång. Vad han ville egentligen är fortfarande oklart.

Bregotts reklam med kossorna på ängen är en höjdare, eller Stig på ICA – Han besöker jag varje veckoslut. Skulle föredra att besöka kossorna men de är inte lika utspridda som Stig. Märkligt med tanke på att Stig varken ger mjölk, ost eller andra mejeriprodukter av naturen – Han köper från Bregott, och sällan är det slut på den varan. Är det inte märkligt att vi inte besöker kossorna direkt?

Nu förtiden kan man till och med få sina varor levererade till dörren, som man i sin tur beställer från nätet, vilket kanske distribueras av en annan leverantör. Stig blir ett minne blott och butiken, eller blir det ytterligare en kedja där leveransen till dörren ska hämta varorna från Stig, som i sin tur får sin leverans från Bregott?