dagbok

Man börjar inse det udda med att bo här uppe när polisen dyker upp närmare 8 på fredagskvällen i kolsvart mörker med en stor trailer och sin 17 tons maskin i spöregn. Men som alla andra norrlänningar hänger man direkt ut genom fönstret för att se VAD SJUTTON ÄR DET SOM HÄNDER?

Jasså, var det bara han…

Och när jag tänker över vad jag har gjort i dag är jag riktigt glad för nu är äntligen lastbilen tömd…någon annanstans, och så inser jag att mitt bohag är innanför denna dörr.

I princip staplade på varandra står mina möbler och tillhörigheter. Där står de tills mitt hus är på plats. Eller egentligen står de där tills vi är redo att flytta dem någon annanstans, och det vete tusan hur lång tid det kan ta.

Och här kom lite smygreklam för K-Rauta. Må så vara, men de håller inte för väta – bara så ni vet!

Annars har livet sin gilla gång här uppe i norr. Man lever så det känns varje minut, och i dag var det fuktigt i den gamla stugan, så brasan fick gå varm, men guuu så tacksamma vi är för den.

I går var jag inte lika glad då någon hade ställt min OBH Nordica popcornmaskin på den varma spisen och nästan smält ned min bästa köksmaskin, men jag tror den har klarat sig. *Pust*

Framför spisen i dag fick jag lite inblick i mammas uppväxt då hon berättade att som 14-åring var hon färdig i skolan och fick kliva in i arbetslivet. Det första jobbet var som piga till en familj med 8 barn med den 9:e på väg, en häst, tre kor, en gris, hund och smällkallvinter på si så där -30 grader och ingen ved. Mammas granne fick syn på henne vid vedboden i försök att hugga ved i denna kyla och skvallrade till hennes mor. Sen blev det tydligen svordomar, men det drogs på meänkieli – alltså typ tornedalsfinska så det hoppar vi över. Det resulterade tydligen i att både mamma och dotter stod där och högg ved i smällkalla vintern. Resonemanget där går jag helt bet på.

Mamma gick i skola här i Muodoslompolo som tonåring, ca 4½ mil från sitt hem. En helt grym story är när hon skulle konfirmera sig en sommar och cyklade varje dag 4½ mil till kyrkan och 4½ mil tillbaka för att genomföra konfirmationen. Varje söndag skulle hon dessutom infinna sig i kyrkan på gudstjänst, och hennes sista söndag innan konfirmation fick hon godkänt av prästen att cykla till en närmare by som bara låg 3 mil bort. Dessvärre hade de precis grusat vägen dit med näst intill omöjlig terräng att rulla fram på cykel, så när mamma kom fram var gudstjänsten precis slut, och mamma också. Men prästen nickade och sa att det definitivt var godkänt.
Döm om hennes förvåning när prästen sedan hade meddelat radion att berätta om denna slitsamma flicka som cyklade 9 mil om dagen hela sommaren för att genomföra konfirmationen.
Så det kan gå för de mindre religiösa. *Blink*

I morgon ska visst takstolarna komma till mitt hus – Vad man nu kan göra med dem utan varken tak eller väggar. Tror vi lägger dem på hög precis som vi har gjort med mina tillhörigheter. Det där börjar jag få rutin på nu.

Tog min första åktur till Kitkiöjärvi i dag och träffade på lite släktingar så där i förbifarten, så jag har rört mig minst 4 mil härifrån denna dag. I går var jag ända till Pajala 11 mil bort, och så passade vi på att åka finska vägen tillbaka, så utomlands i går alltså. Nu börjar det definitivt bli lite för mycket resande så i morgon stannar jag hemma.

Tror dock att myggan är ett minne blott för den här säsongen och vi inväntar snön så man får lite ljus här i mörkret, fast kepsen är ett dagligt plagg i de norrländska skogarna. Skyddar mot mygg, mot regn, mot blåst, mot insyn.. ja men ni hajjar.

För min faster åkte långkallingarna på redan i början på veckan, och jag har inte varit blyg i det användandet även i Stockholm. Man inser att de är av de mer bekvämare folket i Norrbotten – man ids liksom inte frysa, och enligt min uppfattning helt rätt tänkt. Vi får väl se vad de säger när jag tar på dubbdäcken på cykeln till vintern.

Tror jag ska kontakta kommunen och be om en sån där utelampa vid mitt hus också som sommargrannarna har. Varför ska inte jag ha när dom har?
På tal om grannar så har jag ju nämnt att den ena sommargrannen bor i Skärholmen, och den andra har en fjälla från Upplands Väsby. Jag tänker inte säga att världen är bra liten, men nu så sa jag det nog ändå.

Hösten är inte så pjåkig när det är ljust. Märkligt med den norrländska himlen – det är som en annan här, i en annan turkos kulör än där nere. En lättnad att mina ögon i alla fall har slutat rinna. De två första veckorna var det ett helsike att vänja sig vid ljuset och sminket låg fint i vecken under ögonen. Vad jag minns var det inte där jag placera det.

Nu ska jag nog placera mig själv i säng.

Runt grunden till mitt hus behöver man sätta frigolit för isolering samt spika fast den där ventilationsplasten. Det har vi jobbat med idag, så jag har burit tunga grejer – frigolit i stora lass.
Jag iakttog byggplatsen på håll och insåg att det är precis vad det ser ut som… à la Taikon.
Så så här ser en riktig byggarbetsplats ut när man bor och jobbar på samma ställe.Assar väntar på att någon ska kasta pinnar till honom, och det är klart att vi gör det.
Här krälar morsan runt grunden för att fästa ventilationsmojängen för att skydda mot fukt. Lastbilen syns i bakgrunden med liften nere, men jaa, det står fortfarande en del grejer i den. En vacker dag ska vi lasta ur den, och den vackra dagen tåls att vänta på. Snart kommer vintern så det blir väl till nästa vår. *L*

På sista bilden börjar frigoliten närma sig sista sidan av huset, så det betyder att vi nästan är klara. Den delade grunden som syns längst fram kommer att bli mitt inglasade uterum som vetter ut mot sjön.

På kvällen tog vi en tur till faster Helny i Keräntöjärvi. En nätt bilresa på si så där 5 mil. Vi fick sju sorters kakor och kaffe som sig bör här uppe i norr.

Fick post i dag. Brevbäraren såg oss vid lanthandeln och passade på att dela ut. Nä, brevlådan är inte på plats än, och nu fick jag veta att det nog är lika bra att vänta med det. Mina grannar med brevlåda i Vähä får post på torsdagar. *Skratt* Jepp, eftersom de inte är året-runt-boende så delar de ut posten innan det blir helg. Nu trodde brevbäraren att de skulle få ändra på det om jag nu ska flytta ut permanent, men tills vidare får jag ha brevlåda placerad vid lanthandelns och vid postlådan. Funkar bra för min del. Sophämtning är det tydligen ingen som har här ute, men det är ett mindre problem.

Posten var förresten bland annat en återbetalning från HSB. De har skickat mig ett utbetalningskort som kan hämtas från vissa butiker, så jag har 11 mil att åka för att hämta pengarna. Ska ändå en tur till Pajala nästa vecka så det går ju bra. Gäller att planera sina resor. Passar nog på att besikta bilen den vändan också så är det gjort.

På tal om grannarna så är det en äldre man som bor hela sommaren i den där röda lilla kojan, och den 20 september åker han hem till Skärholmen. Bilden är från förra hösten, och man ser också en skymt av fransmannen som precis kört förbi med hundspann… med sin fyrhjuling. Man tager vad man haver när släde inte funkar. Fort går det. Hundarna drar fyrhjulingen helt själva – den är inte ens igång, bara när det är mörkt brukar han slå på lyset.
Visst…De flesta är rätt udda som bor här – inklusive jag själv antar jag.

Men en fyrhjuling kan vara bra att investera i, fast just nu är det fullt upp med att packa upp och hjälpa mor och far med flytt in i deras nya hus. I dag fick vi en hel del gjort faktiskt. Det börjar bli beboeligt där, men än trängs vi i gamla huset i Vähä.

Får väl erkänna att lastbilen fortfarande står med en del last kvar i.
Men…what’s the rush? Vi sitter ju inte i sjön även om det är nära.

Inte ens renarna stressar här. Den vita renen satte sig till och med ned framför bilen och kliade sig innan den travade vidare ut med vägbanan.

Fredagen den 31 augusti städade vi ur det sista, lastade in det sista i lastbilen och låste dörren, sen bar det iväg 120 mil norrut. Dagarna innan har bara bestått av att packa, städa, flytta grejer, och även avsluta vårt på firman under dagtid, så man satte sig inte utvilad bakom ratten direkt.

Vi fick sen middag i Piteå hos Leo och Majbritt när vi hade åkt i ihållande regn i 9,5 timme. Det var verkligen jobbigt att köra med vindrutetorkarna och dålig sikt så pass många timmar. Pausen på ett par timmar i Piteå var väl behövliga. Halv 11 på kvällen bar det iväg igen, och regnet höll i sig samt att mörkret hade infunnit sig. Tyvärr hade vi inte så mycket val än att fortsätta med tanke på djuren och frysvaror.

Väl i Aareavaara har vi mindre än 10 mil kvar men håller på att somna bakom ratten, och vi blir tvungna att stanna för att slumra till nästan en timme. Ni vet när ögonen riktigt går i kors, sikten suger och reaktionsförmågan är i botten – Vi var en fara för oss själva och alla andra. (Nja, så många i fara vet jag inte, för under natten tror jag faktiskt inte att vi mötte en enda bil på si så där 20 mil).
Det började äntligen ljusna när vi fortsatte – Jag med min katt i min bil – mor och far i lastbilen med sina katter.
Närmare 5 på morgonen körde vi in på grusplanen här i Vähälompolo och typ bums i säng.
5 dagar senare står lastbilen fortfarande på gårdsplanen inte urlastad än. Tror musten gick ur oss efter den resan. Börjar så smått vakna till liv nu, men cykeln har jag i alla fall lastat ur och åkt på några vändor till byn Muodoslompolo.
Än har jag inte fått upp någon brevlåda, men lite post har anlänt hit trots allt, och det jag har väntat på är förstås bygglovet till mitt hus som jag nu fick bekräftat att det är beviljat.

Grunden till mitt hus står ju färdigt, så lite får man ju chansa här i livet.

Annars börjar jag komma lite in i lunken här… Varför stressa med något i dag som jag kan göra i morgon? Eller varför göra det överhuvudtaget?
Obeskrivlig känsla att inte behöva åka till jobbet. Det kan jag säga är inte alls så tokigt.

Av Leo i Piteå fick vi jordgubbsplantor, så dem har vi i alla fall lyckats få i jorden.

Så var det det där med brevlådan. Skulle den upp nu eller kunde det vänta? Någon post väntar jag inte vad jag vet, och skulle jag det så verkar den hitta till mig ändå.

Och så idag fick jag internet till Vähä. De var här fysiskt igår och kopplade därute, så vips idag rullade det igång. Vet inte om jag saknar något nu faktiskt… Nja, skulle vara en soptunna då, men än så länge funkar det att gräva ned allt som katterna “placerar” så fint i kattlådan. Man ska ju ända källsortera, kompostera och papper eldas upp i spisen.

Brevlåda har jag ju – bara inte orkat sätta upp den än. Det händer att jag får arbetslust mellan varven, men då brukar jag lägga mig ned en stund tills anfallet går över.

Det var ett jäkla tjat om den där brevlådan!

Det är svårt att följa bygget när jag inte är på plats, men enligt den information jag har fått så har det fortsatt utan mitt bevakande öga. I går har plattan gjutits färdigt. Idag ska den putsas.

I går ringde också Bredbandsbolaget och meddelade att mitt abonnemang skulle flyttas och att någon behövdes på platsen då installatör skulle komma ut. Killen ringde i dag också, och meddelade att vi skjuter på det tills jag är där utifall att det skulle bli några problem. Han måste åka från Junosuando, vilket är 10 mil därifrån.

Senast jag var uppe var i juli månad då jag gjorde min första plantering. Undrar just hur min ruccola och persilja mår.

Min faster i byn har en sötare plantering än vad jag har, och där har hon någon som ständigt står och påtar i jorden. Verkar smidigt.

På vägen upp nu senast besökte vi Leo och Majbritt, och de hade en annan uppfattning om hur man får blommorna att växa.

Sen grubblar jag lite på hur jag ska få plats med alla mina grejer i det gamla huset som redan är fullt möblerat, men där behövs alltså rensas lite. Mitt hus kommer ju inte vara klart när mitt flyttlass kommer. Ladan inte långt från mitt hus har en del förvaringsutrymme förstås, samt en vinterbonad lägenhet dörren längst till vänster, så tömmer man bara den så ska det väl gå…kanske.

I alla fall har det investerats i en lastbil till flytten. Inte den snyggaste men vi får hoppas att den håller. Den har ju lite rosa detaljer, så för mig som tjej duger den.

Nu när polisgrävaren hade gjort sitt var vi inte sena med att meddela att en väg ned till sjön skulle inte sitta helt fel, så vips var han igång. Här har vi skog framför sjön som måste röjas, och mycket av slyt plockade han ned som om de vore tändstickor. De stora träden tar vi itu med senare, för itu ska de.

Och medan polisen grävde och de andra murade tog jag mig en nätt cykeltur till byn på en riktig raritet som inte gav mig någon gratismotion direkt.

Och jag fick avsluta kvällen med den vackra utsikten över Muodoslompolo och Finland (skidberget Olos) från Vähä.

När allt är plattat och klart är det dags att få dit ramen för huset. Vanligtvis köper man färdiga socklar som är isolerade och klara, men i dessa trakter var det lite svårt att få liknande i tid, så ramen har fått muras istället med lecablock. Pappa sliter med i den svarta kepsen.

Vi får hoppas huset passar in i ramen sen, annars är vi illa ute.

Med husbyggen kommer mycket nya ord, och inte är de alla finska även om jag ibland hoppas.

Jag vet idag hur man anlägger en tvåkammarbrunn och gräver ned en sluten tank, och så vet jag det viktigaste – VARFÖR man gör det.

Men det absolut viktigaste när man ska bygga är att man har schysst mark att göra det på och det bör vara moränblock, och jag är lyckligt lottad. Nä, inte f-n har vi hittat guld, men närpå, eller egentligen hade väl inte det varit så vidare bra för husbygget, även om plånboken inte hade tackat nej. Om nu polisen hade blivit tvungen att spränga mitt i eländet för att vi stöter på berg så är det klart att jag hade blivit smått oroad, men det orosmomentet slipper jag nu.

Polisen slipper inte undan grävandet och tomten kan anläggas.
Tankarna är nedgrävda och nu kan grunden preppas för att husbygget ska kunna påbörjas. Jäkla pyssel med saker som inte ens kommer att synas, men mycket väl behövliga om man nu inte vill besöka nedan i tid och evighet.