dagbok

När nu alla nya kylar och frysar väl var inne så var de gamla utanför, och det var inga små maskiner som sen lastades för att skrotas.
Jag får en viss njutning i att bli av med gammalt skräp faktiskt, och pappas nyinköpta traktor kom till användning.
De nya lyser upp fint där de nu står – en för ost- och charkvaror, och den andra för frukt och grönt.
Det har gjorts en hel del rivningsjobb de senaste dagarna. Den gamla luckan för Posten åkte ned illa kvickt.
När såg ni en sån här sist?
I min affär har den då sett sina sista dagar.

Solen såg däremot sina första dagar den här månaden om inte även förra månaden inräknat. Det glöms snabbt bort när promenaden idag bjöd på en härligt blå himmel.
Nu i helgen började köket att ta form, och om ett par dagar ska det stå helt färdigt.
Vägarna är ännu snötäckta och vita. Fint att både se på och åka på om ni frågar mig.

Nu har vi byn i sikte.
Vill man komma till min lanthandel är det bara att följa skylten.
Det är inte av en tillfällighet jag säger “Hej då macken, vi syns i mörrn” när jag släcker affären för kvällen.

Om ni bara visste vilket gissel en butiksägare har med att hålla varor i rätt temperatur och med rätt utrustning utan att bli ruinerad på kuppen.
Det vet inte jag heller.

Ändå har jag investerat en hel del nu för att försöka göra något åt den elförbrukning som alla kylaggregat slukar.
Att få ut de gamla var inte lika problematiskt som att få in de nya, men nu vet jag att dörrhål som är för små kan göras större även om det nu fick mig att inse att jag även behöver en ny dörr till varuingången.

Här lastas de nya kylarna och frysarna av. Vi är än så länge rätt ovetande om vad som väntar…

Inget ont som inte har något gott med sig, och så här långt lutar allt åt rätt håll. Efter mycket om och men är de nya på plats och vips gick elförbrukningen ned med 100 kWh per dag vad jag kan se. Under den kallaste perioden har elförbrukningen legat mellan 300-450 kWh per dag då frysarna har varit öppna, kylar och frysar i kylaggregat som monterades någon gång i början på 80-talet. På den tiden lyssnade jag på ABBA och var oskuld. Det var alltså inte igår även om det kan vara svårt att tro.
Idag är kylar och frysar s k plug-ins och har kompressorerna i själva maskinen. Det medför att maskinerna i sig ger kyla till matvarorna men avger värme i lokalen. Det råder vi brist på i dagsläget kan jag säga. Lokalen har direktverkande el i TAKET – hör på den. Jo, däruppe i taket sitter det värmepaneler som försöker att sprida värme till lokalen. Det har hjälpt föga.

Utan att låta mallig på något sätt så är de nya frysarna grymt snygga.
Den nya fruktdisken och charkdisken är inte fy skam de heller, men skam på mig som inte hunnit med att fota dem ännu.

Kia hann jag dock med att fota på en morgonpromenad i sina nya racesockor. Jag vet inte vad de innehåller för energi, men hon fick bra fart i benen i alla fall.
Vi har inte haft vidare kallt alls denna vinter. Desto mer snö har fallit. Dock var det kallare än -15 denna morgon, och då kan Kia bli lite kinkig utan sockorna på.
Om vi nu ska återgå till butiken så blev det rätt naket när de gamla frysarna togs ut. Jag hade kunnat haft en yogaklass här inne utan problem.
Mycket arbete återstår, och på måndag borde jag kunna få dit lite mer målning samt att rivningsarbetet kanske kan påbörjas inför köksbygget.
Idag har jag i alla fall varit ledig och tagit en skidtur på över en timme, sen fick jag ta tag i skottningen som vanligt eftersom snön fortsätter att falla. Att säga något snödjup är svårt men Kia försvinner lätt trots sin ganska höga mankhöjd för att vara vovve.


Jag var tvungen att ta ut komposten idag även om jag bävade för det. Det blev till att skotta en helt ny gång, och det tog sin lilla tid. Sen väl framme vid komposten insåg jag att det inte fanns någon kompost att häva ned det i – snarare upp, så det blev till att skotta undan all snö i komposten också. Innan den här vintern är över ska ni se på armmuskler som heter duga.
Det kanske är tur att man har slutat att använda telefon via koppartråd, och hade jag haft ADSL hade det nog varit rätt skralt kan jag tänka mig. Snön har tyngt ned den en del.
Hustaket ska vi inte tala om. Efter den här bilden har det kommit minst en dm till.
Nu blir det inget mer för ikväll. En tuff vecka väntar.

Solen kom tillbaka någon gång efter den 10 januari. Det var rätt molnigt dagarna innan så den gick inte att se från där jag befann mig. För att hinna se den när den reser sig de första dagarna får man allt springa ut, för vips så går den ned igen under horisonten.
Med solen kommer ljuset och skymningen inträder någon gång runt 15 istället för 13 så här års.

Som ni ser behöver jag inte känna mig ensam även de dagar solen inte visar sig, och här är ett litet bildbevis på det samt det dagsljus man har ett par timmar under de tre mörkaste veckorna. Det är ljust men inte riktigt…

Här är allt möjligt. Från ena dagen till den andra blev det 20 grader varmare när det växlade från -35 till -15.
När den värsta kylan är här är jag rätt glad att jag jobbar inomhus.
Dagen då jag startade upp lanthandeln hade inte de bästa förutsättningarna. Kvicksilvret på de gamla termometrarna var svårt att hitta -35 grader. Trots det kom folk även om mjölkvarubilen uteblev med mjölkvaror och annat då kyldelen i bilen hade slutat att fungera. Om inte den funkar i så kalla grader så fryser ju mitt frukt & grönt. Det hann ju hända hur som, och när varubilen väl kom på tisdagen så var både tomater, gurka, sallad och bananer rätt så illa tilltygade tyvärr. Tur att folk har överseende trots allt.

För att inte tala om att jag är tacksam för min täljstensugn och jordvärmen hemma i huset.
Sveriges Radio trotsade kylan och åkte från Pajala för att göra en liten intervju med mig och byborna inför ägarbytet. De har ett program som heter “Päiväntiima” då det bara pratas meänkieli, men nu tänkte jag ju en del på att låta så proffsig som möjligt och på mina svenska vänner, så jag svarar helt sonika på svenska:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1017&artikel=5764374&play=4833417&playtype=Ljudklipp
Tomgångskörning max 1 minut är inte riktigt något som tillämpas här uppe.

Dock är de vackraste dagarna de kallaste när det är torrt, kallt och oftast klart.
Färdmedel att undvika riktigt kalla dagar är bilen, men ibland är det ett måste, och samtalsämnena kretsar mycket kring bilar som inte vill vara med när det är närmare -40 och folk delar med sig av olika trix för att mot alla odds lyckas.
Färdmedel att föredra är sparken förstås. Det är himla skönt att ha nära till jobbet…
Det är månen vi ser här även på dagen och den är vi väldigt tacksamma för, och till en början kan det vara smått förvirrande.
Kia börjar slita ut sina tofflor efter ganska många kyliga dagar på raken, men med dem på så verkar hon lika… sävlig som vanligt.

Snödjupet är ett par decimeter ovanför min trall, så det är svårt att sopa undan snön från altanen.
Ljusen i fjärran är byn.
Som avslutning ska ni få en dagens bild när solen är på väg att lämna oss för denna gång strax före 15.

Ett riktigt vintersagoland har vi nu äntligen fått. Fru Tö gav vika och pudersnön kom tillbaka i lagom tid till lite skidåkning.
Vid kyrkogården dansade en älva en kväll… Det är så det är här uppe. Man får se saker man inte trodde var möjligt.
På självaste Julafton kikade tomten in genom fönstret. Han hade ganska bråttom hem till tomtemor så besöket blev kort, och klapparna verkade han redan ha delat ut.
Skiftningarna på himlen fortsätter att förvåna en, och det babyrosa skenet blir man rätt betagen av.
Huvudgatan i byn ligger i stiltje men nog så vackert, och även om det här är den lugnaste tiden i byn så var det en och annan besökare under julhelgen.
Nog skymtar jag ett par bilar i affären i alla fall…
Jul- och Nyårshelgen har gett rikligt med snö och motion då förstås, för skottning blir befogat både en och två gånger per dag ibland, så nu tror jag nog halva jag försvinner i snömassorna.

Till Nyår fick vi långbord och Nyårsraketer klockan 11 och 12 då finnarna alltid vill vara lite före. Dessvärre var det rätt molnigt så nästan bara ljudet från raketerna nådde oss.
Smörgåstårtan hade mamma jobbat rejält med och den gick åt, och vi åt…
Åt vilket håll vi nu barkar får framtida utvisa inför ett nytt år och nya utmaningar.

Plötsligt gryr morgonen i samma veva som skymningen träder in, och det är mäktigt.
Först i januari mellan den 6 och 8 januari ser vi solen igen snabbt innan den börjar dala, och det är såna stunder man lär sig att ta tillvara. De första dagarna handlar det om minuter.

Vi går mot den mörka perioden som faktiskt är en väldigt vacker tid i sig trots avsaknad av ljus, för vi har otroliga månsken, massor med snö och färger på himlen som skiljer sig från det vanliga. Ärligt har jag inte ens märkt när solen slutade visa sig, men det borde vara runt den 10 december.

Några ljusglimtar vid Muodossjön som man aldrig glömmer.
Kias utveckling går mot det bättre, och -25 är inte längre ett problem utan kläder, men tossorna åker på när det blir mindre än -15. Hon älskar att rulla sig i snön, och hon njuter av vintern numer vilket jag inte trodde skulle vara möjligt.
Det finns ingen klädkod här vintertid så Kia behöver inte skämmas för sina lysande skor.
Det finns nog aldrig någon klädkod om jag tänker efter…

För att få lite ljus i tillvaron anordnades av goa bybor en ljusfest i en kåta med uppvisning i snön av vad som upplevdes en dansande snögubbe.
Sen bjöds det på kaffe och nybakat i kåtan där inte fler hade fått plats än de som anlände. Vi satt mysigt tätt. Det var precis vad vi alla hade längtat efter. Okej, jag då…
Det blev en salig blandning i språk i kåtan som alltid häruppe, och det göder mina finskakunskaper med råge.
Det må va hänt att jag fick se den största kaffepannan jag någonsin sett.
Och så de glada entusiasterna som sammanförde oss ut i snöyran.
Det här med pannlampa kan upplevas rätt udda för er som bor söderöver, men bokstavligt talat så är lampan som ett implantat i pannan för norrbottningarna så snart mörkret inträder. Fast jag är för alla såna man inte stoppar innanför skinnet. Det finns värre med andra ord.

Dagarna innan solen försvann var inte alls så bedrövliga, och affären öppnade precis som vanligt, och kan ni tänka er att jag jobbade där… precis som vanligt.
Fast den 20 januari är det inte som vanligt. Då är det jag som bestämmer. Det blir inte nådigt.

Det var dock solen innan den vek hädan även från mitt uterum.
Mitt på dagen idag fick jag uppleva det vackraste månskenet på en av mina promenader, och även om det inte är ljust så är det samtidigt inte mörkt om ni förstår vad jag menar.
Om jag var religiös skulle jag säkert säga att snön är en gudagåva, men det där kom inte från mig.
Själv har jag infört Palestinasjalen i min användargarderob igen. Den användes nog sist någon gång på 80-talet. Men jag bor – enligt rykten – i Palestina, som det tidigare har kallats, så vad kan inte vara mer passande? Ingen klädkod som sagt var.
Kallaste hittills är -38, och när temperaturen visar så lågt så är allt över -30 helt acceptabelt. Bara för att man gillar vinter betyder ju inte att man njuter i så låga temperaturer precis som att uppskatta värmen är ju inte +45 njutbart.
Well, well, jag hävdar fortfarande att kylan kan man klä sig för men det går inte att fly hettan – det har jag minsann upplevt i ökenklimat.
Vi har behagliga -8 nu, och det är kring den temperaturen vi har haft största delen av vintern hittills även om vi får några dippar, men vilka får inte det?

Jag vaknade en kylig morgon när temperaturen visade på -27 grader ute, futtiga 14 grader inne och insåg… något är fel. Jag eldade i spisen som en galning.
Sen blev det bastu för både mig och katten.
När andra fel har inträffat har jag hittat en lösning.
Så skedde även i detta fall. Efter ett par dagars eldande för kråkorna och mycket hoppa jämfota i huset insåg att jag hade fått en hel del motion, men också insikt i att någon nytta hade jag gjort för kråkorna.
Nu får ni inte ta det där så bokstavligt… Det är fortfarande småfåglarna som naggar på fågelbordet.
Utan utmaningar blir livet rätt trist vilket man sällan uppskattar innan felet är avhjälpt. Problemet är ofta ointressant, och när väl lösningen är ett faktum så har även den blivit passé.

Nu ligger det på mellan 22 och 23 grader inomhus.
Problemet jag hade har aldrig existerat.

Nästa kapitel handlar mer om ett presterande utöver mitt vanliga, sen må ni ligga bland eliten där jag inte har lust att konkurrera. Ni får inte glömma bort att jag flyttat till Norrbotten. Det länet och landskapet har många tjusningar.
Månskenet kan vara en av dem. Eller att se lysen från byn på andra sidan sjön, eller om det var jag som bodde baki sjön… hur vänt det nu var.
Jag har fått känna på hur man kan kommunicera på bästa sätt när majoriteten befinner sig på annan ort.
Jag har fått äran att besvära vissa instanser och företag via telefon under de gångna månaderna för att jag älskar utmaningar tydligen.

Axfood
Svenska Oljebolaget
Apoteket
Svenska Spel
Länsstyrelsen
Lantmäteriet
Kommunens utvecklingsavdelning
Kommunens plan- och miljöavdelning
Kommunens ekonomienhet
Kommunens tekniska enhet
Kommunens bibliotek
Landsbygdsmentor
Posten
Bussgods
Försäkringsbolag
Arbetsförmedlingen
Fackombud
Systembolaget
Handelsbanken

Om jag har fått dem att köpa mitt koncept så är jag hemma.
Telefonräkningen gick självklart i taket, men utan internet hade den nog totalt kollapsat. Uterummet har i alla fall inte gett vika än även om tomatplantorna har fått säga sitt och tackat för sig för den här säsongen.
I dag har jag stoppat en viktig lunta post på si så där 34 pappersark i den “gula lådan”, och det lär inte hända nån mer gång.

Sen får vi se vad som händer…

Jag får väl erkänna att det kändes lite märkligt när jag skördade de sista tomaterna i mitten på november, men de smakade inte sämre för det.
Och något fel på fågelmaten verkar det inte heller vara för småfåglarna är nu mina trogna vänner som måste få påfyllning varje dag till två fågelbord.
Vintern har anlänt om något sent och lite ont om snö. Sakta men säkert har vi börjat att acklimatisera oss till livet här uppe i norr… Pappa har införskaffat sig en traktor med snöslunga och då löser sig det mesta.
Fast hittills har jag skottat allt för hand. Det blir ett par timmars bra motion det.
Sparken har fått sig en åktur men skidorna får vänta.
I skogen är det fortfarande möjligt att lufsa. Det gäller att passa på att gå så länge det går.
Kia diggar ju att plumsa i snön så länge det inte blir för kallt… tyvärr är det nog mot den tiden det barkar nu – sorry Kia! Dags att plocka fram vintermunderingen.
Fast ju kallare det blir desto vackrare…
Om ni undrar om jag har bommat igen uterummet så faktiskt inte. Det är någon grad kallare där om jag inte har eldat, men värmen hålls rätt bra. Underbart att fortfarande få ha utomhuskänslan så här långt in på vintern.
Dessutom har det tillkommit ett par till “husdjur” i rummet i form av tygklädda frigolitormar som jag har sytt som isolering mot dörrspringorna för att undvika drag så mycket som möjligt. Det går som en dans.
Ibland behöver man komma bort från byn för att känna att man längtar tillbaka, och åkturerna kan många gånger bli långa – som i det här fallet 11,5 tim enkel väg.
Tror bestämt Jimmy har varit här och dragit en repa med skotern ned till sjön. Det tackar vi för. Nu gäller det bara att underhålla det. Hårda skoterspår är attraktiva ting.
Här har ni vår Lanthandel, och det kanske kan bli nåt attraktivt av det med. Håll dig uppdaterad.
Och det här är min stolliga pappa som tydligen tycker att utsikten är bättre från taket.
Han kom ned. Det gör man alltid från höga höjder.

Jag har gott om mat även så här års men det finns dom som gärna tar lite hjälp av oss människor att klara den kommande vintern, och det är inte björnen…
Den hoppas jag nu har gått i ide så jag får ro på mina skogspromenader. Fåglarna ska däremot få både talgbollar och fågelfrön i vinter.

Oss har det inte gått någon nöd på för vi har fått både kallt och klart väder en längre tid. Snön har väntat på sig, men de frostiga morgnarna har varit otroligt vackra och uppfriskande.
För att inte tala om hur solljuset har trängt in på ett magiskt sätt i mitt hus ifrån uterummet, och min frukost är fortfarande ett faktum bland mina tomater.
Lite småmysigt rum måste jag ändå få säga för alla måltider så här långt. Jag tror nästan vi får slå ett slag för de framtida måltiderna också när vi ändå håller på.
Det finns andra grannar som gärna passerar och förmodligen tycker att läget inte är allt för ledsamt även om jag tror att hundarna mera är ute efter att jobba än något annat. Jag har något av en genomfartstomt ut mot andra marker som andra äger, andra kalhyggen och jaktområden. Intressant läge om jag säger så…

För den som har missat det så bor jag längst bort “baki” sjön enligt byborna. Bakom sjön vill säga. För mig är det ju byn som är bakom sjön, men allt beror ju på hur man ser det.

Avstånd här är ju ingen större huvudvärk. Det finns folk i byn som åker till jobbet i Pajala varje dag på en och en halvtimme dit och lika långt tillbaka. Om jag hade månat om pendlandet hade jag stannat strax norr om Stockholm, men det var tur att jag inte gjorde det. Nu har ju jag andra planer. När jag har smidigt dem färdigt ska jag förtälja.
Den första planen har ju gått i lås, och det var att bygga mitt hus som står så gott som färdigt, och innan regnet började falla idag såg det faktiskt ut så här. Snart är det dags för nästa plan.
Det kan tyckas att allt står i stiltje men så är inte fallet om ni nu trodde det.
Såna här vinteridyller är välkomna. Dock inte regnet som idag smattrade mot hustaket.
Sparken och skidorna har i alla fall åkt fram även om jag inte har åkt på dem nämnvärt än, men vi har minst 6 månader framför oss. Det ser jag fram emot.
Vi slog om till vintertid och mörkret var ett faktum redan 16:30. Ute hos mig är det… becksvart. Det ska kommunen bli varse om, så jag har ringt ansvarig som sedan länge lovat mig en gatulampa utanför mitt hus. Alla permanentboende har rätt till en sådan.
Jag är permanentboende. I say no more.
Nu står det en gatulampa en bit bort som lyser över ett sommarhus som är igenbommat över vintern. Min tanke är att få dem att släcka den och flytta den till mig. Man ska se över alla chanser man har för oj vad det skulle göra skillnad… för mig. Some win, some lose.
Nu har ju jag rätt bra med lyse runt huset, och en sväng till komposten gav mig denna vy när jag hade tänt upp.
Men pannlampan är ändå nästan ett måste några meter ifrån huset så kommunen kommer att får höra ifrån mig fler gånger. Either they will love me or they they won’t.

Den här ugnen har definitivt fått känna på soltorkade tomater mer än en gång för här har jag nog 3:e omgången soltorkade på g, och flera tomater är snart mogna.

Sa jag att jag säkert har skottat ett par decimeter snö redan? Odlade tomater i oktober i Tornedalen? Är det något som rimmar? Faktum är ändå att det funkar.
Och nån Simone har vi inte i Tornedalen.