Hösten är för mig den bästa årstiden, och i Tornedalen är tydligen inte solen långt borta för vips så blommade mina solrosor ståtligt och fint i september. Det spektakulära i det är väl att jag stoppade ned ett frö för solrosen och lupinen i jorden i våras, och midnattssolen gjorde sin fantastiska insats genom att låta dem båda blomma innan frosten har gjort sitt inträde…fortfarande väntar jag på frosten trots att snön kom redan den 26 september.
Nu möts jag av ett becksvart mörker runt 21 om jag kliver utanför dörren där varken billysen eller gatubelysning kan lysa upp min tillvaro. Dock har jag ringt ytterligare en gång för att påminna kommunen om den gatulampa jag faktiskt har rätt till utanför min tomt, och den skulle komma… vete tusan hur.
Det är nåt vackert över just mitt hus även i mörkret men det är väl just för att det är mitt.
Det här är en buss. Inte en vanlig buss utan en som är lastad med böcker och film. Den kommer en gång i månaden till vår by och förgyller vår tillvaro. Dess färd är rätt spektakulär om man nu tänker på att den faktiskt färdas igenom tre länder, och den bussen har jag besökt – det är stort!
Jag lär besöka den igen då jag nu har lånat böcker som jag behöver returnera.
Det sker saker hela tiden i vår tillvaro som vi inte lägger märke till, men det är lättare att notera då det inte sker lika ofta och mycket, och det är DET man lär sig att värdesätta.
Sen har vi Bussgods som kommer varje vardag, och det blir ju som vilken buss som helst trots att den tar både varor och människor. Är inte det märkligt?
Andra märkliga saker är ju den här ståtliga solrosen.
För att inte tala om den här mitt i september månad… i Tornedalen.
Kontrasten kom nån dag senare där snön lyste vit på backen och solroserna nickade lite lätt men de står sig än trots detta och salladen gror fortfarande.
Kia inser värdet av att springa efter en 4-hjuling och har tränats lite lätt men någon fart är det inte tal om. Här med grannen som vanligtvis har sina draghundar att dra honom i 4-hjulingen.
Vi har haft ljuvliga dagar i flera månader nu och september har inte varit sämre. Från uterummet har jag beskådat vackra kontraster både i dagsljus och i kvällsljus.
Andra som har beskådat är ju de små liven, och de sitter gärna och trampar innanför glasrutan för att få komma ut.
…och de får komma ut, men här var matte i färd med att fota dem innan det skedde.
Det är rätt fritt här om ni inte har förstått det. Alltså jag menar väldigt fritt. 
Fritt fram är det för den som nu önskar klyva lite ved, och jag har väl tagit mig friheten några gånger för träningens skull. Okej, jag behöver det och träning ger resultat – sen må ni tro något annat, men kluvet blev det.
Fast det bästa resultatet gjorde skogstrollen. Jo, jag hade lämnat yxan utanför vedboden, sen sa det bara “sim-sala-bim”
Kia har sin egen taktik i att samla vedträn och den är inte den bästa. De flesta är söndertuggade innan de ens når vedspisen. Vad säger man om det? Hon börjar bra i alla fall.
Tur är väl att man inte behöver jaga ved till bastun för det hade blivit jäkligt drygt, men ett tag behöver den för uppvärmning…tillräckligt för att kalla på grannskap och få sällskap.
En bastu lockar lätt en ensam själ i Tornedalen.
De ensamma kvar i bärriket må vara odon. De verkar Kia tycka minst lika mycket om som blåbären och det är knappt så man ser skillnaden.
Men skillnad på det här huset i Muoniovaara och mitt hus ser ni väl ändå? En ledtråd är att det inte är byggt igår. Vackert dock och det är beläget någon mil från mig närmare finska gränsen.
Vyn från denna by är sagolik. Man ser älven mot finska gränsen och hela Muonio.
Mor min har inte dåliga planteringar i sin vackra trädgård mitt i byn Muodoslompolo. Det är nånstans dit jag vill komma. Just nu tampas jag fortfarande med grusplanen.
Eller vänta nu… Hösten såg till att Ljungen och Cyklamen åkte ned i risslan på farstukvisten…förlåt, bron. 
Att man aldrig lär sig.
Huset har sin tjusning med de ståtliga solrosorna om man ser det från sjön på väg upp så att säga.
Det kan ju kräva en och annan romantisk middag för två. 
