dagbok

Det blev läge att nyttja utedasset vid nöd förra veckan eftersom min slutna tank blev full, men inte fullare än den här pippifågeln som inte hittade ut genom dörren utan min hjälp.
Jag blev tvungen att bokstavligen ge den en hjälpande hand innan den lyckades flyga vidare.
Som vi hanterar andra problem här på Vähä hanterades även den fulla tanken och hjälp var snabbt på väg.
Mm… ALLTID är det nåt som håller en sysselsatt.
Den här blinkar nu oavbrutet grönt än så länge inne i huset. Huruvida en pippi fastnar på dasset lär den inte ge någon indikation om.
Snabba var även vi när vi på en kväll hann måla den nya grillplatsen, och premiärgrillning har givetvis genomförts. Premiär var det även för det första projektet som gick fortare än planerat, så… håll det i minnet att jag – och säkert flera med mig – är optimister in i det sista. Det är bra. Så ska livet vara.
Hur beskriver man känslan som infinner sig direkt man kommer innanför dörren när man upplever att man samtidigt går ut?
Beats me.
Utsikten går som sagt inte av för hackor…

Och så kom blåbären… Jag har problem att få dem i hinken – Kia med – de åker direkt ned i magen typ varje morgon sen några veckor tillbaka.
Mamma tvingade dem i hinken – Jag genomförde rensningen i kvällssolen.
Så kom Frida på besök och det med besked. Vi fikade i fyra hela dagar och tiden rusade iväg, och så gjorde även Frida.
Efter det började åbäket till carport komma på plats efter hjälp från halva byn och en traktor.
Vilket projekt det är i ordningen har jag faktiskt typ tappat. Att vi inte tappade carporten i backen är jag ruskigt glad över även om det sannerligen var nära.
Ren tur att att fasadbeslysningen klarade sig… med betoning på ren.